För somliga av oss människor, är tillvaron mer komplex, än för andra. Vi är en skara av människor, i verklighetsdjungeln, som lever med överkänslighet och där det saknas filter för att avskärma de yttre händelserna i tillvaron.

Vad har du gjort, med alla delarna ur ett liv?
Bara min kropps själ, vet hur den ska flyga, var den ska sväva. Ibland, undflyende…
Saknar vägledning, luft under vingarna…
Förvirrad och vilsen.

Vad har du gjort med mina händer? Mina fingrars tunna, tunna hud… Varje rad, varje veck, av mina nariga händer, är fyllda av liv, fyllda av sorger, kamp och arbete…
Ingen håller dem längre.
Ibland, smärtsam ensamhet och tomhet.

Vad har du gjort med min hud? Bara fingrar, nakenhet, vet hur kroppen ska väckas till liv igen. På nytt.
Varje vrå, varje vinkel och alla dessa kroppsliga gömslen,
bär med sig tecken på liv, att överleva, leva…

Jag vaknar till liv, snart, snart, snart…
Inom mig finns bosättningar av sorg, saknad och tomhet.
Jag kan inte avhysa dem, inte ännu!

Vad gjorde du med alla mina delar, ur ett liv..?
Vad hände med livet, så som jag kände det..?
Var är alla mina pusselbitar, som måste föras samman?

Öppet hus! Välkommen!
Kliv rakt in och komplicera livet, en aning…

Det är svårt med livet och det är, ibland, svårare att vara vid liv.
För somliga av oss människor, är tillvaron mer komplex, än för andra.
Vi är en skara av människor, i verklighetsdjungeln, som lever med överkänslighet och där det saknas filter för att avskärma de yttre händelserna i tillvaron.
Vi får lära oss att leva med det.
Vi får tillförskansa oss verktyg, för att förstå att allting som uttalas, allt det som rör sig, lever omkring oss, inte nödvändigtvis behöver landa i våra kroppars inre, med kraftfullhet och explosioner.
Somligt fäster vid i kroppens inre, även då det inte alls har med oss att göra…

Vi måste påminna oss om att allting, snart sagt, som färger, former, människor och deras livsaktiviteter, inte har någonting med oss att göra.
De flesta av oss som lever i överkänslighet vet förnuftsmässigt och intellektuellt, att livets alla skiftningar och färgskalor inte har ett dugg med oss att göra, och ändå landar nästan allt i våra kroppar och slår rot i själens inre. Ofiltrerat och ocensurerat. Hårt, grovt och torrt. Ofta föder det välväxta och fula missförstånd!
Det växer till sig och blir till stora, ibland större, illaluktande komposthögar och ett marinerande av negativitet och oro…

Nästan allt fångas upp av sinnets känslighet… Reklamen på teve. Reklamen och färgerna på tunnelbanan och bussen! Människor som grälar med varandra vid kyldisken på ICA! Allt tar plats och utrymme i vår tankekraft.
Gnällande hundar och gråtande ledsna barn, glider rakt ner i magen och tar platsen som Ängslans Prins.
Rakt in! Rakt ner! Hugger liksom tag och biter sig fast! Vi tar på oss andras ledsamheter, ilska och bedrövelse. Bara sådär… Det är naturligtvis inte meningen, men det saknas en avskiljningsanordning i hjärtat, som gör att allting tränger in i kroppen och huvudet. Breder ut sig. Tar plats. Tar över, på något sätt…

Nyheterna på teve, andras vrål om räddning, via insamlingar och påstridigt skramlande bössor och bidragsönskade medmänniskor på gatorna, kliver rakt in i bröstet och väcker samvete, skuld och ibland ångest. Det blir till nervositet och ängslighet… ”Snälla, inte jag, inte jag, inte jag”…
Skrikande barn, mobiltelefoners ringsignaler, andras högljudda samtal och tickande väggklockor, skaver i öronen och letar sig sedan in i kroppen och ut i kroppens alla yttersta delar. Det förgrenar sig och tar mängder med plats och utrymme! Ljuden skaver i hela kroppens fysik. Utmattande, kraftansträngande och uttröttande.

Skramlande nycklar och mynt. Gnisslande från tunnelbanans vagnar och hjul. Musik i butiker, människor i mängder, med trängsel, närhet och intrång i det privata utrymmet… Behövs förklaring? ”Du kommer för nära”!
Prasslande tidningar, människors dofter och lukter, tyger mot hud och höga ljud från grannens barn, skär och tränger sig in i huden som småkryp och skadedjur. Påstridigt och påträngande. Krypande klåda…
Höga ljud från teven, sirener, bilarnas buller och däckens skrapande ljud mot asfalten, stör ordningen i öronen och blir till oljud och dissonans.

Jag är så trött…

Förflugna ord. Andras attityd. Människors kroppsställningar och uttryck, misstolkas och lagras sedan i huvudet, som minnestankar att gå tillbaka till och älta, älta och älta…
Kassörskans dåliga dag på Konsum, hon som inte säger hej, blir till skavsår och grubblande… Varför?
För dem och oss med tydlig överkänslighet, blir det ett skavande idisslande om varför? Varför hälsade hon inte på mig?
Medmänniskors blickar, kan förstöra och ödelägga en hela dag…
Man blir undvikande. Undflyende och isolerande.
Ljud, människor, intryck, uttryck och urladdningar, blir påfrestningar och ensamheten blir behagligare…

Påpekas bör; Överkänsligheten ljusnar och lättar dock, när nedstämdheten ger vika och måendet blir bättre. Men med depression, vemod och tungsinne, skruvas ömtåligheten upp och eskalerar ibland till ohanterlighet. Svårhanterligt och ytterst opraktiskt.

För somliga av oss människor, är tillvaron mer komplex, än för andra.
Vi är en skara av människor som lever med överkänslighet och där det saknas filter för att avskärma de yttre händelserna i tillvaron. Fullständigt öppet hus, rakt in, i kroppens alla delar. Fullständigt ocensurerat, ibland.
Jag orkar inte ens be om ursäkt för det längre!
Jag orkar inte förklara en gång till… Det är som det är, med livet! Konstigt. Oförklarligt, ibland. Jag får leva med det och jag får lov att hantera detta märkliga, så gott jag kan!
Jag förlägger inte det ansvaret på mina medmänniskor!
Jag försöker att inte inkvartera det ansvaret, hos andra…
Min cirkus, och därmed mina elefanter!

Och jag och alla andra därute, ett fåtal, får lov att lära oss att handskas med denna egendomliga besvärlighet; Överkänsligheten… För leva måste vi ju…
Det handlar om att hantera ömtåligheten och förklara, för det egna jaget, att det där har ingenting med mig att göra… Att lära sig att vara Mindfull, medveten närvaro, och finna acceptans; Det är som det är, livsbruset, och det har ingenting med mig att göra!

/ Arthur
(Bilder/Foto; Arthur)