En människa behöver inte alltid dela med sig av allt. En människa behöver inte alltid bjuda in till livets bakgårdar och trånga gränder. Det går utmärkt att vara en del av tystnaden och skådespelet ”Låtsas som om” och uppföljaren ”Allting är helt okej”. Och ja… Jag skäms, jag skäms, jag känner sådan skam… Jag skäms som fan!

20190823_082803Jag skäms, jag skäms, jag känner sådan skam… Jag har inte fått välja, den här gången! Men… Jag skäms som fan!

Att tiga och vara tyst kring hur livet far fram med några av oss, är ett alternativ. Att tyst, tyst och viskande, vara undvikande, är alltid en bra nödutgång om man inte vill berätta… om man inte längre vågar!
Att tigande, ensam, genomlida livets svårigheter och dela det med utomstående och professionella inom psykiatrin, istället för att söla ner alla andra med livets alla olägenheter, är alltid en annan väg att gå och ytterligare en möjlighet om man inte vill berätta hur det egentligen ligger till.
Av rädslor kan man välja den enkla vägen; Att vara tyst!
En människa behöver inte alltid dela med sig av allt, helt sant! En människa behöver inte alltid bjuda in till livets bakgårdar och trånga gränder. Helt korrekt! Alla behöver inte veta allting!
Det går utmärkt att vara en del av tystnaden och skådespelet; ”Låtsas som om” och uppföljaren ”Allting är helt okej”.

Och ja… Jag skäms, jag skäms, jag känner sådan skam… Jag skäms som fan! Jag är sjuk och dessutom skriver och pratar jag om det! Sårbart för mig, obehagligt för dem omkring mig! ”Kan han inte bara tiga och hålla igen det där kakhålet någon gång”?

Janne ggr 3För en tid sedan tog jag del av en text och ett inlägg om Psykisk Ohälsa och författarens inställning till en tillvaro med psykisk instabilitet. Det var betungande, tragiskt och svårt att läsa.
För mig som lever i en snarlik situation, var publikationerna och texterna oerhört träffande och gick rakt in i mitt hjärta. De talade till mig, på något sätt! Jag kände igen mig själv så enormt och jag kände mig hemma i orden och alla meningarna. ”Jag är inte ensam”! Författaren skrev ju om mig, mitt och mina känslor… Någonstans därute i vida världen, finns en till människa, som lever sitt liv som jag!
Men, skribenten hade dock bestämt sig för att avsluta sina offentliga texter och inlägg. Skildraren hade valt att tystna av oro för att inte betraktas som ”Den ständigt deprimerade” och ”Den som alltid lever på botten av livets alla svårigheter”.
Det fanns även en växande ångest för vad kollegor på arbetsplatsen egentligen kände, tyckte och tänkte, kring personen i fråga! Textförfattaren var även uppriktigt rädd för ensamheten och utanförskapet, som blivit en allt större del av vardagen i ett psykiskt dåligt mående. Jag känner till det där… Jag vet exakt hur det känns… hur det är… Ensamheten är värst!
Och det blev tyst. Orden, meningarna och alla inlägg, bilder och skrifter, försvann.

Jag skäms, jag skäms, jag känner sådan skam… Jag skäms som fan!

20190823_083315Många av oss om lever med Psykisk Sjukdom, vill inte upplevas som ”svåra”, invecklade och förbannat tråkiga.
Många av oss med Psykiska Diagnoser vill få vara ”normala” och en del av alla andra och samhällets genomsnittliga vardagliga larm. Vi vill hänga med i livets medström och inte simma motströms och ständigt kriga och strida, för ett bättre mående!
Det finns en uppenbar oro att etiketteras som Psykiskt Sjuk, bli utgallrad och eliminerad ur samhället och lämnad ensam för att själv få ta hand om sin gråt.
Det finns en tydlig rädsla för att omgivningen ska bli undvikande och uppskrämda av det faktum att en del människor inte klarar av livet. Livet är väldigt svårt och komplicerat för några av oss. Inget nytt! Jag har skrivet om detta otaliga gånger!
Och med detta skrivet känner jag att ytterligare en röst tystnat och försvunnit. Ovannämnda textförfattare gav upp och valde att vara tyst. Tiga.
Och med det upplever jag att tystnadskulturen och stigmat kring Psykisk Ohälsa återigen vunnit mark och att skammen och vanäran med Psykiskt Dåligt Mående, är så mycket kraftfullare, fulare och starkare, att tystnaden och tigandet blir ett lättare sätt att hantera hela situationen på!
För… vem vill ses som Deprimerad, nedslagen och vemodig?
Vem vill vara den som betraktas som; ”Han som alltid är deprimerad och som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden igen! Han som lever på samhällets bekostnad i form av försäkringar och sjukskrivningar”?
Vem vill, egentligen, vara en människa som inte vet från dag till dag, hur nästkommande ska bli och som ständigt fajtas med döden, för att det är en utväg ut ur alla svårigheterna. Ingen! Inte någon, där ute i verklighetsvimlet, vill ha det så!
Men om vi som lider av invärtes sorg, svårmod och ogråtna tårar, slutar höras, slutar berätta och återge alla våra svårigheter, hur ska vi då kunna fånga upp varandra och rädda varann undan ett liv i svärta och ensamhet och en tillvaro i melankoli och svårmod?
Om vi tystnar och tiger, hur ska alla andra i omvärlden någonsin kunna förstå hur svårt livet är för några av oss och hur ska Psykisk Ohälsa någonsin kunna bli lätthanterligare och mindre oroväckande och skrämmande, för alla andra människor som står utanför och ser på?
Dessvärre vinner samhällsstrukturerna och samhällsnormerna ständigt, och förlorarna tilldelas ensamhet, utanförskap och alienering. Det ska inte synas och det får inte höras, för det är så förbannat kladdigt och snaskigt med Psykisk trasighet!
Tyvärr kan även jag skriva under på det där, för jag anstränger mig som sjutton för att inte upplevas alltför sjuk och jag jobbar ständigt på att vara en människa som ska fungera ändå, trots mående och svårigheter…
Jag vill inte väcka rädslor och jag vill inte skapa oro! Inte hos någon! Jag vill inte vara ensam!
Dessutom händer det att jag, av skam och ångest, tar bort texter, dikter och de skrivna orden, för att jag känner att ”det blir för mycket”! Det blir för mycket, inte bara för mig, utan för alla i min omgivning och för dig som läser min blogg.
Och jag känner, ibland, att jag går för långt och blir alltför utlämnande och extrovert och då raderar jag mig själv och censurerar bort mina tankar och min person.

Jag skäms, jag skäms, jag känner sådan skam… Jag har inte fått välja, den här gången! Men… Jag skäms som fan! Jag är sjuk och lider av Psykiskt Ohälsa, får jag skriva och berätta om det?
Hur blev det så här?

20190815_193303Ibland går livet på automatik, för mig.
Jag bara är! Jag bara gör och fixar med allt det där som får tillvaron att snurra på ändå, livets alla vardagliga små trivialiteter. Lite mekaniskt och av ren rutin får jag saker gjorda, för att det ibland bara måste ordnas med.
För all del, det finns dagar då jag blir till en helhet med sängen eller soffan, men trots de dagarna, dagarna fyllda med djupa suckar och sorg, så har jag ansvar och dagliga göranden att ordna med…
Det är på både gott och ont, att jag har förmågan att ”bara vara” tillsammans med känslorna och sorgen, och ändå utföra det som måste göras.
Det kallas för att vara Mindfull, att vara i medveten närvaro, när man har förmågan att låta allt det mindre bra rusa på i huvudet, och bara befinna sig i det! Det är att vara Mindfull när man inte lägger sig ner för att dö, utan bara låter det vara där, det skitiga, notera det, och sedan försöka att leva ändå.
Det kallas för att vara närvarande medveten, att stå mitt i all svärta och alla tårar och ändå få någon typ av struktur och ordning på tillvaron och vardagen… Få det att fungera ändå…
Och jag är en lurendrejare och bedragare, för de flesta tror att allt är okej och att jag klarar mig fint. Många tror att jag är en fritt flytande människa och man, när det egentligen är oerhört tröttsamt att leva på botten av livet. Det kräver en hel del energi av mig som individ, att alltid anstränga mig till det yttersta för att jag fortfarande vill vara med och för att jag ännu vill upplevas som levande bland de levande…
Jag vill ju också vara med! Jag vill också glädjas åt morgonens tystnad och dagens första kaffekopp. Jag vill också få vara en del av samhället, istället för att vara utanför, ensam och utesluten…
Det är viktigt för mig att fortfarande försöka att vara levande och fortfarande känna mig mänsklig på något sätt. Jag vill vara fin och jag vill kunna känna mig presentabel och ibland till och med vacker…
Och jag anstränger mig, jag krigar och jag fajtas varje dag för min egen överlevnad och samtidigt… denna eviga skam, att det har blivit så här!

20190815_193052Jag skäms, jag skäms som fan, och jag känner sådan skam…
Jag har inte valt den här tillvaron!
Jag skäms som..! Hur blev det så här?

Jag är oerhört trött. Jag är rejält trött på skenmanövrar och bluffande.
Hur länge ska man orka med?
Hur länge ska en människa kunna upprätthålla ordning och struktur, utan ett enda kvitto på att det faktiskt kommer bättring?
Hur mycket ska en ensam människa behöva uthärda, innan hela själen, hjärtat och kroppen, är urgröpt och urkärnad av livsleda och tungsinne..?

Den här dagen tar också slut och jag får, så småningom, vila mitt surrande huvud på min varma mjuka kudde. Jag överlever den här dagen också och jag tänker på ord, meningar och texter om Psykisk Ohälsa och om hur hela mitt liv har kommit att handla om mående, ansträngningar och att försöka hitta tillbaka till livet och glädjen.
Och skammen äter på mig! Jag skäms för den jag blivit och det jag är! Jag är väldigt skam och ångestfylld, men jag tänker inte sluta skriva och berätta! Jag tänker inte ge upp och jag tänker inte heller tillåta stigmat och tystnadskulturen bland människorna få plats och utrymme! Det måste berättas! Det måste få utrymme och utlopp! Det måste få vingar och luft, för att andra ska förstå och se att det kan fungera ändå, att vara trasig, söndrig och att ha ont i själen… Ge aldrig, aldrig någonsin, upp!
Jag finns fortfarande och med det skrivet, så är jag… Jag är en människa!

Tack för din tid och din uppmärksamhet! På återläsande!
Väl mött / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)

2 tankar på “En människa behöver inte alltid dela med sig av allt. En människa behöver inte alltid bjuda in till livets bakgårdar och trånga gränder. Det går utmärkt att vara en del av tystnaden och skådespelet ”Låtsas som om” och uppföljaren ”Allting är helt okej”. Och ja… Jag skäms, jag skäms, jag känner sådan skam… Jag skäms som fan!

  1. Vad har du att skämmas över , undrar jag . Att du är en människa som vi andra ? Att du har/haft svårigheter i livet ? Bara det att du skriver om detta är en otrolig styrka och ett fantastiskt mod !! Jag tycker att du ska vara stolt över den människa du blivit och kämpat / kämpar så hårt för att bli .
    Vi har alla våra svagheter och svårigheter , grejen är att kämpa och inte ge upp å du är ett levande bevis på att kämparglöd kan ta en människa långt långt ! Ge aldrig upp och sluta skämmas för din resa genom detta liv !

    Gillad av 1 person

    • Tusen tack för din kommentar!
      Och nej! Egentligen finns inget att skämmas för och egentligen inget att dölja… Du har helt rätt!
      Det jag tänker och försöker att få sagt i min text, är kanske hur påverkbara vi människor är och hur vi färgas av samhällsnormer och strukturer, och andra människors inställning till psykisk ohälsa och dåligt mående…
      Förnuftsmässigt och med mitt väl fungerande intellekt, förstår jag ju att skammen kommer från yttre faktorer och att det egentligen saknar betydelse för mig som människa och i den här livssituationen, dock gnager och skaver gamla förlegade vanföreställningar och andras inställningar till psykisk ohälsa, i hjärtat och kroppen…
      Stigmat och känslan av ”utanförskap”, när man är ”osynligt sjuk”, väcker skam, skuld och ångest, och det i sin tur blir ofta större och starkare, än förnuftets och intellektets tankegångar. Det ligger förstås hos mig, min person och attityd, men känner också att en attitydförändring måste till i samhället i stort för att skapa en mjukare och sundare inställnig till psykisk ohälsa och dåligt mående…

      Återigen, tack och väl mött / Arthur

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s