Här, på en sliten avdelning, med sönderskavda möbler och slitna golv, ska människor återhämta sig och bli ”folk igen”. Här, på en låst avdelning, buntas människor ihop, lite hursomhelst, alla under samma kategori av människor; Utkonkurrerade och söndriga!

Ett besök i verkligheten…

Det tog slut där, mellan fula slitna vita väggar och kala kalla korridorer.
Det var över, fullkomlig kapitulation, och kvar av det personliga världskriget var endast tårar, trötthet, uppgivenhet, avgrundsvrål och otröstlig gråt.
Han gav liksom upp och kröp på bara värkande sönderskavda knän, mot räddning och omhändertagande.

Maten levereras i vagnar. Blå.
Blå värmeskåp på hjul. Slitna skavda rasslande vagnar.
De skramlar om dem, när de kommer upp till avdelningen.
Matleverantören, den stackars unge mannen som kör ut maten till sjukhusen, lämnar avdelningen fort som blixten. Psykisk Ohälsa och psykisk sjukdom kan ju eventuellt, kanske, smitta. De bor rädsla i hans ögon.
Stora tråg av plast, fyllda av mindre bra mat, lyfts ur värmeskåpen. Sönderkokta grönsaker, dåligt kokt potatis och ugnsbakad torsk i någon märklig osmaklig gråaktig sås, ska serveras till middagen. Såsen till fisken liknar diskvatten med dill. Det är, helt ärligt, osmakligt och fullständigt motbjudande. Det doftar unket om maten! Det ser mer ut som hundmat, än någonting man vill servera sjuka människor, som är i stort behov av näringsrik kost för att tillfriskna. Det sparas pengar… Budgeten håller inte, blir patienterna som klagar informerade om.
Maten räcker inte. De som vill ha påfyllning får äta sig mätta på knäckebröd. Dåligt beräknat! De yngre grabbarna, som behöver ordentlig mat, blir inte mätta och belåtna på den undermåliga födan. Ja, eller hundmaten…

Jag tycker att jag inte har någonting att dölja och undanhålla längre, jag är helt enkelt för gammal för att ”låtsas som om”; Jag är nykter missbrukare. Jag lider av Psykisk Ohälsa… Vilket jäkla omak va’..?

Matthew Todd, brittisk journalist, skrev i en artikel i DN för en tid sedan, angående årsdagen för Stonewall upproret -69;
”På senare tid har studier visat att hbtq-personer i högre grad lider av depressioner, drogberoende, kroppsfixering, självskadebeteende, ätstörningar och självmordstankar. Det betyder inte att heterosexuella inte ådrar sig sådant, inte heller att det inte finns mängder av hbtq-personer som mår strålande. Det gör det, och i absoluta tal är det fler heterosexuella som har den typen av problem. Men statistiskt sett är vi oproportionerligt hårt drabbade. Och orsaken, som jag ser det, är först och främst den skam vi drar på oss under uppväxten”…

”Jag vill gå in i drömmar i blått och rosa, få segla iväg på gröna moln och dansa med änglarna i solen. Att sova”…

Det jag beskriver och försöker att berätta är känslor och rädslor som huserar i huvudet!
Det är inte en verklig påtaglighet! Det är förtärande känslor och tankar. Min egenondska som föder självhat och egensnusk. Det är destruktivitet och trötthet.

Jag vill få sova, för det är som att få dö en liten stund.
Jag vill gå in i drömmar i blått och rosa, få segla iväg på gröna moln och dansa med änglarna i solen.
Att sova… Att få dö lite grann.

Jag är förbannat otrevlig, när jag mår som allra värst.
Det är uppochnervända världen. Jag är inte längre rar, god och ”fin”, för jag orkar bara inte. Jag orkar inte mer.
Jag klarar inte av, att inte få vara arg och ledsen, i sällskap med andra människor.
Jag får inte vara arg!
Jag får inte vara ledsen!
Jag får inte säga; ”Dra åt helvete”!
Jag ska inte koka över och jag ska inte gråta och jag ska åtminstone försöka ”bjuda till” och jag ska inte vara dum. Jag ska kamma till mig och ta mig i kragen… Inte idag bara! Låt mig vara!