Uppgörelsen… Det var en gång en relation… ”Och jag ska vara stor och stark! Jag ska vara modig och kaxig! Jag ska vara en del av verkligheten och livet! Och jag ska, jag ska, jag ska”…

Det var en gång en relation…. Det är länge sedan nu….
Dock; Jag ska vara stor och stark! Jag ska vara modig och kaxig! Jag ska vara en del av verkligheten och livet! Och jag ska, jag ska, jag ska…

Det är ett jävla gnäll. Det är beskt och det är bittert! Jag är förvirrad. Identitetskris.
Det gnisslar om hela mig. Hela mitt jag, är osmort och krånglande.
Det bor en hel del bitterhet och ilska inom mig och jag vill verkligen inte ha det där. Försöker att avlägsna det! Vill bränna ut bitterheten och undanröja allt det som smakar surt… Det stressar mig. Det blir till tanke-loopar, som inte vill ge med sig.

Jag har dagar som är helt okej, de där dagarna som jag faktiskt står ut med, och sedan har jag de där andra dygnen, som är… Jag har inte ord eller ett namn att etikettera de dagarna med…

Och jag ska vara stor och stark! Jag ska vara modig och kaxig! Jag ska vara en del av verkligheten och livet! Och jag ska, jag ska, jag ska…

Det sitter som en stor tagg och oförrätt inom mig, att min tidigare kärlek inte orkade med… Inte orkade med mig… Gav upp liksom.
Kärleken tog inte bara slut den där höstkvällen! Det hade förmodligen pågått och vuxit till sig, hos honom, under en längre tid och det var yttre påstridigheter som fick honom att fatta beslutet och slutligen trillade över kanten och fatta modet; ”Det här går inte längre”!

Och alla de där osympatiska, ogenomtänkta och oempatiska bifallsropen och hyllningsorden; ”Välkommen till friheten! Välkommen till ditt nya liv! Nu kan du leva igen”… De där meningarna fullkomligen skrek och exploderade i mina ögon! Det var som att riva, gräva och peta runt, i mitt hjärta, med smutsiga, nariga och lortiga fingrar…
Och jag skulle behöva läsa det där. Det blev så grisigt.
Ingen förståelse för att vi faktiskt var två i en brusten tvåsamhet och i ett sorgligt livssammanhang! Ingen försiktighet. Smutsigt blev det. Illamående. Obehaget.
Obehaget när andra människor inte hade mer takt, ton och förståelse, för den andra partens sårade övergivna känslor… Den som blev över och undanstoppad för förvaring.
Bara att köra på! Bara att ånga på och köra över…
Ingen takt och ingen empati inför att det fanns en människa till, på andra sidan, i tvåsamheten, nämligen jag själv.
Det smakar beskt att veta, hur det ligger till egentligen.
Det blir en del citronsur bitterhet, citronsyra, att veta att han, min tidigare kärlek, inte gjorde någonting för att skydda och beskydda mig… Att han inte ens försökte att göra det mjukare och följsammare. Han visste ju om min sårbarhet. Min känslighet. Mitt lite söndriga jag…
Jag vet, egoism… Jag vet att jag är överkänslig och självcentrerad… Men jag gick sönder där! Jag föll till bitar, fullständigt krossad, för jag var ju den som blev lämnad.
Det gjorde förbannat ont; ”Välkommen till friheten”…
Det betydde liksom ingenting längre, alla våra år tillsammans. Som att spola ner skiten i toaletten. Bye, bye, med dig… Ner i avloppet!

Och jag ska vara stor och stark! Jag ska vara modig och kaxig! Jag ska vara en del av verkligheten och livet! Och jag ska, jag ska, jag ska…

Och allt det som vi hade delat och allt det som vi hade gemensamt, hamnade i soprummet, utan att jag ens blev tillfrågad om jag önskade få någonting tillbaka… Vadå, det var ju över och till ända, så varför skulle han bemöda sig..? Livet fortsätter ju!

Min tidigare vän, ögonsten och färgsprakande kärlek, tycker att han skött separationen och särskiljandet väl och med bravur… Det har han inte…
Jag kan bara grubbla över vad han säger, vad han berättar och vad som återberättas av allt det som jag sagt, gjort och försökt att upprätthålla…
Man kan bli paranoid av sådant, hittar på och fantiserar ihop… Grubblande. Ältande och så vidrigt sårad.

Alla tolkar allt på sitt eget sätt. Till sin egen fördel…
Alla människor tolkar situationer och missförstår gärna det som sägs, människor emellan, med de förflugna förhastade orden!
Sanningen ligger väl någonstans där emellan… En sanning kan ha många sidor.
Jag ska begrava det där och jag ska gå vidare, men visst svider det!
Det svider som fan! Fortfarande! Det var så jävla enkelt att bara lämna och gå vidare, för honom…
” Välkommen till friheten”… Oaktsamt, vårdslöst och slarvigt…

Att vara en nedstämd och ledsen människa, gör att människor tröttnar och inte står ut längre. De orkar bara inte med… Jag har, helt ärligt, full förståelse för det. Jag fattar, för jag är inte dum… Men det blir till en svärta och urholkade håligheter i en människa, av att bli lämnad ensam och veta att man är en del av problemet! Bortvald! Bortprioriterad! Undanstoppad för förvaring. Identitetskris.
Jag kunde ha gjort annorlunda, naturligtvis, och jag kunde ha varit mer inbjudande till samtal och berättat och förklarat och varit mer närvarande…
Och det är väl det som är läxan och lärdomen av den där separationen och plötsliga kärlekslösheten; Gör annorlunda nästa gång… Gör om och gör rätt! Ta lärdom och ta med dig facit! Om det nu blir fler kärlekar i livet? Om det kommer någon mer tvåsamhet…
Jag har givit upp! Skiter i vilket! Livet är för komplex och komplicerat… Livet är svårt… Kanske?Men ändå… Tänk om…
Nästa gång ska jag vara mer inkluderande och jag ska älska mer och jag ska älskas ännu mer och jag ska vara älskad, kärleksfull och mer inbjudande!
Nästa gång ska jag dansa mer, sjunga högt som fan, och jag ska anstränga mig ytterligare och slösa med ord och ömhetsbetygelser och vara härlig, ärlig, läcker och så satans förstående…

Och jag ska vara stor och stark! Jag ska vara modig och kaxig! Jag ska vara en del av verkligheten och livet! Och jag ska, jag ska, jag ska…

Och antingen blir jag bitter och fortsätter att grubbla och vara sårad, eller så betraktar jag det så som man kanske bör; Jag lärde mig det här, och detta tar jag med mig ut i livet, och det där ska jag inte göra om!
Med facit i handen kan man alltid gör om och göra rätt! Göra annorlunda!
Man kan ”ta in” och lära sig något, trots allt… Betrakta sina erfarenheter med fler ögon och med objektivitet.

Och jag ska vara stor och stark! Jag ska vara modig och kaxig! Jag ska vara en del av verkligheten och livet! Och jag ska, jag ska, jag ska…

Tillvaron är, som alltid, väldigt svajig.
Det är en bergochdalbana av mående och det tröttar ut och det ger blessyrer och blåmärken, långt in i hjärtat och kroppen. Jag är så trött. Trött på hela skiten!
Men, det måste ju gå och det måste ju fortgå, livet…
Och det är just det som är så bra med mig, envisheten och en fortsatt tro på att det blir bra i slutändan.
Det kommer att ordna sig och livet kommer att bli mjukare och följsammare… Jag tror fortfarande och jag hoppas! Det tycks bara ta tid, ja’ flera år faktisk!
Livet kommer att belöna mig för all denna ork, allt detta mod, all denna väntan och all min överlevnadsinstinkt!

Jag är en bra människa och man.
Jag är en modig själ och jag är outtröttligt hårdnackad!
I det stora hela är jag en schysst och fin man, med sunda åsikter och kunskaper om vad livet ger och vad andra tar… Jag är bara lite kantstött, trött och ännu sökande!
Jag fixar det här och jag blir bara större, modigare och starkare!

Och jag ska vara stor och stark! Jag ska vara modig och kaxig! Jag ska vara en del av verkligheten och livet! Och jag ska, jag ska, jag ska…

Väl Mött / Arthur
(Bilder/Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s