”Jag vill gå in i drömmar i blått och rosa, få segla iväg på gröna moln och dansa med änglarna i solen. Att sova”…

Det jag beskriver och försöker att berätta är känslor och rädslor som huserar i huvudet!
Det är inte en verklig påtaglighet! Det är förtärande känslor och tankar. Min egenondska som föder självhat och egensnusk. Det är destruktivitet och trötthet.

Jag vill få sova, för det är som att få dö en liten stund.
Jag vill gå in i drömmar i blått och rosa, få seIMG_20190903_111031gla iväg på gröna moln och dansa med änglarna i solen.
Att sova… Att få dö lite grann.

Jag är förbannat otrevlig, när jag mår som allra värst.
Det är uppochnervända världen. Jag är inte längre rar, god och ”fin”, för jag orkar bara inte. Jag orkar inte mer.
Jag klarar inte av, att inte få vara arg och ledsen, i sällskap med andra människor.
Jag får inte vara arg!
Jag får inte vara ledsen!
Jag får inte säga; ”Dra åt helvete”!
Jag ska inte koka över och jag ska inte gråta och jag ska åtminstone försöka ”bjuda till” och jag ska inte vara dum. Jag ska kamma till mig och ta mig i kragen… Inte idag bara! Låt mig vara!

Jag hatar livet, jag avskyr mig själv, jag vill inte mer och jag har ingen som helst lust längre.
Jag finner tillvaron motbjudande och cynisk.
Jag upplever mig själv motbjudande, ful och tröttsamt sorglig.
Jag är ful, fet och jävligt fel. Trasig, söndrig och själsligen sprucken.
Det sliter inuti kroppen, det vrålar av ångest, det är tystade skrik och oerhört mycket sorg. Jag kryper på alla fyra, med skavsår på knäna!

Jag vill få sova, för det är som att få dö en liten stund.
Jag vill gå in i drömmar i blått och rosa, få segla iväg på gröna moln och dansa med änglarna i solen.
Att sova… Att få dö, en smula…

IMG_20190903_132524_872Jag lever inte längre.
Jag är inte delaktig i livet och jag hatar det här.
Hur mycket ska man stå ut med?
Hur mycket skit ska en människa behöva äta, innan livet vänder? När vänder det? Vänder det, alls?
Spyr invärtes av all självömkan. Offerkoftan är för trång. ”Fan vad det är synd om mig”! Idiot! Kräks på mig själv. Kaskader av fördömande och självmedlidande!
Hur mycket skit ska man behöva ta sig igenom!?
Och Gud, hjälp mig, rädda mig och bär mig framåt. Jag orkar inte ensam och jag behöver någon som tar mig i sin famn och lyfter mig uppåt och utåt, och viskar; ”Det ordnar sig! Det blir bra igen! Jag bär dig och du kan tryggt luta dig emot min axel”…

Jag kraschar ibland och går i bitar. Landar ensam och havererar i sängen. Grottar och bygger bo. Gråter inte, men kväver skriken i kudden.
Jag orkar inte mer, verkligen…
Idiot!
Jävla livet! Jävla Gud! Jävla ensamhet och förbannade tillvaro!
Vill bygga ett skyddande slott i sängen dit ingen kan komma in och förbi. Vallgravar av otrevliga ord och elaka kommentarer. ”Fuck You”!

Jag vill få sova, för det är som att få dö en liten stund.
Jag vill gå in i drömmar i blått och rosa, få segla iväg på gröna moln och dansa med änglarna i solen.
Att sova… Att få dö lite grann.

IMG_20190903_113416Det jag beskriver och försöker att berätta är känslor och rädslor som huserar i huvudet!
Det är inte en verklig påtaglighet! Det är förtärande känslor och tankar. Min egenondska som föder självhat och egensnusk. Det är destruktivitet och trötthet.
Jag härdar inte ut, men intellektet berättar och lugnar; ”Det är bara känslor! Inget att fästa sig vid! Ge dem utrymme, de ger sig snart av! Låt dem vara där en tid… Sanningens verkliga verklighet är en annan”…
Det är de destruktivas röst som driver jävligheten framåt.
Det brinner i hjärtat och kroppen! Det susar i huvudet och själens andetag är korta och tunga! Rädda mig! För helvete…
Det ekar; Jag orkar inte mer! Jag vill inte mer! Dö din jävel! Dö någon gång! Idiot!

IMG_20190906_183120Jag vill inte vara med längre…
Jag skriver vad jag känner, vad jag upplever! Det är nog nu! Det räcker nu!
Men… det är ”bara” känslor! Kraftfulla, stora, svulstiga känslor… inget att fästa sig vid och ingenting att agera utifrån! Skit i det, låt det vara och somna om bara…
Jävla livet! Jävla Gud! Jävla ensamhet och förbannade tillvaron!

Jag vill få sova, för det är som att få dö en liten stund.
Jag vill gå in i drömmar i blått och rosa, få segla iväg på gröna moln och dansa med änglarna i solen.
Att sova… Att få dö, en smula…

Hjärtat och själen, samarbetar inte med hjärnan och mitt förnuftiga intellektuella sinne. Moment 22.

/ Arthur
(Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s