Jag tycker att jag inte har någonting att dölja och undanhålla längre, jag är helt enkelt för gammal för att ”låtsas som om”; Jag är nykter missbrukare. Jag lider av Psykisk Ohälsa… Vilket jäkla omak va’..?

20190913_110229Matthew Todd, brittisk journalist, skrev i en artikel i DN för en tid sedan, angående årsdagen för Stonewall upproret -69;
”På senare tid har studier visat att hbtq-personer i högre grad lider av depressioner, drogberoende, kroppsfixering, självskadebeteende, ätstörningar och självmordstankar. Det betyder inte att heterosexuella inte ådrar sig sådant, inte heller att det inte finns mängder av hbtq-personer som mår strålande. Det gör det, och i absoluta tal är det fler heterosexuella som har den typen av problem. Men statistiskt sett är vi oproportionerligt hårt drabbade. Och orsaken, som jag ser det, är först och främst den skam vi drar på oss under uppväxten”…

Jag har funderat mycket kring den där artikeln och kände att jag, något motvilligt dock, ville skriva några rader om missbruket bland homosexuella och tystnadskulturen kring densamma…

Janne facebook”Ska vi ta en öl och hänga”?
”Tyvärr, så dricker inte jag alkohol. Men en kaffe kanske”!?
”Dricker du inte, varför då”? Jag ljuger förstås, orkar inte alltid ”outa” mitt tidigare missbruk och säger; ”För att jag inte vill, jag cyklar”.
”Trist. Vad tråkigt… men bara en kan du väl ta, det dör du inte av”!
”Du… Jag nykter alkoholist”.

Jag tycker att jag inte har någonting att dölja och undanhålla längre, jag är helt enkelt för gammal för att ”låtsas som om”; Jag är nykter missbrukare. Jag lider av Psykisk Ohälsa… Vilket jäkla omak va’..?
Det är min plattform och min tillvaro, och så ser det ut bara! Jag har ingen lust längre att vara en del av tystnadskulturen kring homosexuellas missbruksproblem och geggan kring Psykisk Ohälsa.
Jag har ingen ork längre att försöka ”glänsa, skryta och show off”… Jag har gjort det där. Det gick åt helvete!
Det finns en del förljugenhet och tigande bland homosexuella, och ändå vet alla att ”problemet” finns och är utbrett! Det festas och dricks förbannat mycket sprit bland bögar och flator.
Och det spelar ingen roll om jag pratar om det vid en första kontakt med en kille/man, eller om jag låter det dröja innan jag släpper ”bomben”, för att visa att jag är en bra och schysst kille ändå, oavsett, de hörs aldrig av igen! Även om jag undviker att prata om ”missbruket” och mitt trassliga psyke, för att ge mig själv en ärlig chans, så kommer tillfället då jag måste berätta och förklara… och då… de hörs inte av igen!
Människor är skiträdda för missbruk, Psykisk Ohälsa och det som skaver och gör ont!

Och med orden; ”Det spelar ingen någon roll” och ”du är helt okej ändå” eller ”du ska vara stolt, som kommit tillbaka till livet, så som du gjort” så är hyckleriet och skenheligheten ett faktum och jag får återigen bekräftat att bögkulturen är ytlig, flyktig och förflackad…
Jag kan ha fel. Jag blir osäker i skrivande stund! Men min upplevelse är att jag som tidigare missbrukare inte står särskilt högt i kurs inom HBTQ-gemenskapen/rörelsen.

20190913_110418Två gånger det senaste halvåret har jag varit på date. Eller, nåja’… Ingen av dem dök upp och gick heller aldrig att nå igen…
Varför? Jag vill inte ”hänga” och umgås över en öl… Jag behöver inte det och jag vill inte!
Är det verkligen så viktigt att ha spriten som ett ankare och en isbrytare vid en första kontakt, eller när festen ska dra igång? Är det så viktigt med spriten att människor till och med blir undvikande och inte ens kan tänka sig att vara öppen och modig nog, att möta en annan människa utan den där Samtalsstartaren? Det blir bara fegt och det tyder på, enligt mig, brist på mod och nyfikenhet! Jag får liksom aldrig en ärlig chans längre…

Jag är nykter alkoholist, lider av Psykisk Ohälsa!
För bögar är alkoholen viktig, så pass viktig att det blir svårt och skrämmande att gå på en date med någon som undviker spriten! Det kan lika gärna vara, uppenbarligen…
Det är något ytterst märkligt med människor som inte dricker sprit, tycks det…

Så, jag går inte på date längre.
Jag har givit upp det där! Jag har givit upp tvåsamheten och tanken på två…
På något sätt är jag bäst ensam och slipper gärna omakat att berätta om min o-fashionabla tillvaro och mitt ok av trassligheter, sjukskrivningar och alla turer kring psykiatrin och inom vården.
Jag ska erkänna att även jag blir undvikande, förstås, och inte vill berätta om hur mitt liv ser ut och har sett ut, för det slår aldrig fel! Det blir bara fel när jag väl out’ar mig som tidigare missbrukare och en man med Psykisk Ohälsa! Jag skrämmer livet ur en date eller en ny bekantskap och dessutom är det inte särskilt glammigt och festligt med nyktra missbrukare. Jag upplever mig, ibland, som utkonkurrerad och får stå och se på, i marginalen och utanför festen och tvåsamheten! Det är okej det med!
Missförstå mig inte, jag har funnit acceptans i det och det spelar ingen roll längre…
Det finns en viss bekvämlighet i att vara jag ändå och jag har ett schysst förhållningssätt till det hela hos mig; Jag är nykter missbrukare och jag lever med Psykisk Ohälsa…
Synd att fegheten, sårbarheten och rädslorna tar överhanden hos andra! Jag tycker bara att det är märkligt, fegt och omoget! 

Så… av rädsla och brist på mod och för att bögar uppenbarligen inte vet hur man umgås med andra människor utan spriten som isbrytare, så dök inte någon av mina date’er upp när vi väl skulle ses och de försvann från jordens yta… Poff! Borta!
Jag gick på bio, ensam!
Det funkar det med!

Väl Mött / Arthur
(Bilder/Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s