Här, på en sliten avdelning, med sönderskavda möbler och slitna golv, ska människor återhämta sig och bli ”folk igen”. Här, på en låst avdelning, buntas människor ihop, lite hursomhelst, alla under samma kategori av människor; Utkonkurrerade och söndriga!

IMG_20190903_113838Ett besök i verkligheten…

Det tog slut där, mellan fula slitna vita väggar och kala kalla korridorer.
Det var över, fullkomlig kapitulation, och kvar av det personliga världskriget var endast tårar, trötthet, uppgivenhet, avgrundsvrål och otröstlig gråt.
Han gav liksom upp och kröp på bara värkande sönderskavda knän, mot räddning och omhändertagande.

Maten levereras i vagnar. Blå.
Blå värmeskåp på hjul. Slitna skavda rasslande vagnar.
De skramlar om dem, när de kommer upp till avdelningen.
Matleverantören, den stackars unge mannen som kör ut maten till sjukhusen, lämnar avdelningen fort som blixten. Psykisk Ohälsa och psykisk sjukdom kan ju eventuellt, kanske, smitta. De bor rädsla i hans ögon.
Stora tråg av plast, fyllda av mindre bra mat, lyfts ur värmeskåpen. Sönderkokta grönsaker, dåligt kokt potatis och ugnsbakad torsk i någon märklig osmaklig gråaktig sås, ska serveras till middagen. Såsen till fisken liknar diskvatten med dill. Det är, helt ärligt, osmakligt och fullständigt motbjudande. Det doftar unket om maten! Det ser mer ut som hundmat, än någonting man vill servera sjuka människor, som är i stort behov av näringsrik kost för att tillfriskna. Det sparas pengar… Budgeten håller inte, blir patienterna som klagar informerade om.
Maten räcker inte. De som vill ha påfyllning får äta sig mätta på knäckebröd. Dåligt beräknat! De yngre grabbarna, som behöver ordentlig mat, blir inte mätta och belåtna på den undermåliga födan. Ja, eller hundmaten…

IMG_20190903_112155Det finns fjorton platser på avdelningen. Det är fullbelagt.
Varje plats på avdelningen är upptagen av patienter med någon form av diagnos, stress och Psykisk Ohälsa.
Alla intagna är, frivilligt eller under tvång, inlagda på grund av att livet blivit ohanterligt och fullständigt maktlöst.
De flesta är dock samlade och behärskade. De flesta patienter har ett lugn och någon form av fattning. Kanske är det uppgivenhet?

Det är ingen stor avdelning. Det är slitet och ”lappat och lagat” lite överallt. En färgdutt där och lite spackel här.  Badrummen luktar fukt och mögel. Instängt på något sätt. Ventilationen månne? Det känns som att förflytta sig till en tidigare Öststat.
Möblerna, i form av sittgrupper och fåtöljer, är slitna, skavda och medfarna.
Tidningar, från gångna år, ligger i högar på de små avlastningsborden.
Korridorernas korkmattor är av den där typen ”brun-sjukhus-och-institutions-linoleummattor”. Fult, för att inte skriva gräsligt och de inger inte någon som helst lugn och ro. Det upplevs kaotiskt, stressande och oroande, för en del…
Konsten på väggarna är självklart inhandlade på Ikea och lite här och var, bland sittmöblerna, finns söndertvättade och urblekta kuddar i alla möjliga färger och storlekar. Jo, det har fortfarande lite färg kvar i tyget.

Det hela ger ett intryck av ”här-har-vi-släckt-bränder-och försökt-att göra-någonting-bra-av-det-som-blev-kvar-av-åttiotalet”!
Här ska sjuka människor, med Psykisk Ohälsa och varierande diagnoser, tillfriskna. I den här miljön är det tänkt att psykiskt sjuka människor ska bli räddade undan sig själva och undangömda från verkligheten och vardagslivet. Hopbuntade och sammanfösta till en och samma plats, för att komma ur sin livskris och trasighet.
På just den här avdelningen, med slitna väggar, golv och tak, är det tänkt att trasiga och söndriga människor ska bli hela och återgå till någon typ av liv och samhälleliga plikter. Tillfriskna. Bli hela. Återtåget till livet, ska ske i den här miljön.

IMG_20190903_132524_875Rädslor, fasa, skräck och gnagande o-bekvämligheter, söndrade honom och fick honom att fullständigt tappa fattningen. Allting rasade. Allting i tillvarons låtsas-som-om-värld, dansades sönder och samman av den inneboende maran och allt som återstod var trasor och trassligheter av känslor och ohanterlig rädsla.

Det är dåligt med personal. Det ska sparas pengar. Förstås! Inom vården är Psykiatrin prioritet sist! Budgeten håller inte, blir patienterna som klagar informerade om.
Under helgen finns två skötare och en sjuksköterska på fjorton patienter. Det är bättre på vardagarna, men visst… det finns mer att önska! Det är glasklart och uppenbart alldeles för lite personal! Men du, budgeten håller liksom inte, blir patienterna som klagar informerade om.
Och som på alla arbetsplatser, så finns det sjukvårdskunnig personal som inte alls ska arbeta med sjuka människor. Det finns avsaknad av empati och inkännande, hos några. Hos en del i personalen är mobiltelefonen viktigare än att hålla någons hand, vara tröstande och stöttande, smeka någon trösterikt över ryggen… Mobiltelefonernas skärmar fängslar och får blickar att vara ouppmärksamma och vilsna själar förblir… vilsna.
Några av dem, i personalstyrkan, kanske skulle passa bättre inom lokaltrafiken och dess spärrluckor och biljettförsäljning.
Man kommer inte undan den där typen av människor som egentligen inte vill, utan går till jobbet för att hyran måste betalas och för att få mat på bordet. Alla arbetsplatser har den där typen av kollegor, så även inom Psykiatrin och sjukvården. En brist.

Så är vi då här, vid slutet och det slutgiltiga, andra får ta över när själen och kroppen inte längre orkar eller ens håller ihop, tänker han.
Jag tar slut här, själen är urholkad på kraft, mod och ansträngning, och hjärtat måste få sova och vila.

På morgonen försvinner skötare och sköterskor på möten och ”överlämningar” och kvar blir ensamma patienter, som vackert får lov att ta hand om varandra. Personalen går från ett möte till ett annat.
Några upplever situationen, med avsaknaden av personal, som besvärande och otrygg, och några blir väldigt stressade av omständigheten. Det finns vårdtagare som mår uppenbart dåligt och som när som helst kan flippa ur och ställa till med kaos och oreda. Det finns ingen personal att tillgå under de där mötena och det finns ingen som kan hjälpa till om någon skulle falla ur och tappa greppet om självbehärskningen. Det blir som att sitta på nålar, för de övriga sjuklingarna och det ligger stress och oro i luften. Tänk om något händer? Tänk om ingen hör och ser? Tänk om det uppstår bråk och oreda?
Varje morgon, samma sak och även på eftermiddagen, när kvällspersonalen kommer; Uppdatering, överlämning och återanknytning. Avdelningen töms på personal.

IMG_20190906_174604Skogen ligger på baksidan av byggnaden. Vackert. Rogivande. Trygghet, på något vis…
Framsidan består av en innergård med plats för de som röker.
Somliga får komma och gå fritt på avdelningen, som dock är tryggt och säkert låst, emedan andra är ständigt inlåsta för att de har en benägenhet att rymma och försvinna.
Några patienter befinner sig i djup personlig kris och andra är fullt fungerande, men med tunga och svåra grubblerier. Någon befinner sig i en psykos och ytterligare någon kan inte landa i sin person, utan fladdrar ut i manier och märkliga danser inför de andra inneliggande klienterna. De sistnämnda är inte betrodde att gå utanför dörrarna, inte ens i sällskap av personal.
Någon vandrar fram och tillbaka i korridorerna, nöter ytterligare på de nötta linoleummattorna och några andra passar på att se en film, för att få tiden att gå.
Tiden står liksom stilla, på den här typen av vårdinrättningar. Det är som om klockan har stannat och dagarna blir till oländigheter. Sekundvisaren tar en minut på sig, för att sakta röra sig framåt och runt urtavlan på väggen.

På avdelning. Inlåst. Borttappad och förvirrad.
I ett kaotiskt kaos och med bröstet fyllt av tårar, sorg och en känsla av tragedi och personlig förlust, sitter han och väntar, väntar och väntar… Väntar på att tiden ska gå och dagarna passera. Han sitter och bara inväntar att det rivande, skrämmande obehaget ska gå över och lämna honom ifred.
Ska han dö nu? Slutligen få dö..?

Två och två huserar patienterna i varje rum.
Det känns konstigt och inte helt genomtänkt! Ingen som helst tanke och hänsyn har tagits till varje individs svårigheter, problematik, diagnos eller tvångsföreställningar.
Människor med olika diagnoser och psykiska störningar, delar på ett mindre utrymme och det stressar och föder otrygghet. Ingen tycks förstå hur det kommer sig, inte ens personalen, att ingen tänkt efter och tänkt till, för det skapar oordning, rädslor och psykisk olust. Men, som med det mesta på psykiatriska avdelningar, så är det bara att acceptera och svälja allt det obekväma som medföljer inneliggande vård.
Budgeten håller inte, blir patienterna som klagar informerade om.

IMG_20190906_215202Kaffe, kaffe och te.
Någon bakar och det finns tillgång till några kanelbullar under eftermiddagen. Det tar slut i all hast, då de flesta patienterna får antidepressiva mediciner, vilka i sin tur ökar aptiten. Några av vårdtagarna är farligt överviktiga.
Ett fåtal är svårt sockerberoende. Sockerbitarna tar slut snabbt och sockerskålen fylls ständigt på…
Dåliga tänder och övervikt. Psykiatrin i ett nötskal! Och de är oftast de som har för många och farliga överviktskilon, som inte får gå ut och sträcka på benen ordentligt. De som har för många överskottskilon, är de som är inlåsta och på avdelningen under tvång. 

Det finns inte tillgång till motion och träning!
Vikten av motion och träning för psykets välmående, har uppenbart och fullständigt förbisetts! Dock… En gång om dagen får en grupp av inneliggande vårdtagare möjligheten att ta en promenad i skogen, med personal. Det är i stort sett allt som erbjuds…

Det finns inga motionscyklar och inte heller tillgång till näringsrik och bra mat!
Budgeten håller inte, blir patienterna som klagar informerade om.

Samtal, med någon ur personalen, erbjuds en gång om dagen. Det är patienten som får lov att ta initiativet till dessa ”pratstunder”. Outbildad personal ska alltså ansvara för någon typ av terapeutiska och konstruktiva samtal! Och dessutom… en psykiskt sjuk människa tar sällan kontakt eller initiativet till uppbyggande konversationer, eftersom de aldrig vill besvära eller vara till besvär och dessutom är rädslorna för stora och tryckande. Det upplevs skrämmande att prata i förtrolighet, med främmande människor!
Lämna mig ifred! Jag vill inte! Jag vågar inte! Och varför ska jag..?

IMG_20190903_132524_872Här, på en sliten avdelning, med sönderskavda möbler och slitna golv, ska människor återhämta sig och bli ”folk igen”.
Här, på en låst avdelning, buntas människor ihop, lite hursomhelst, alla under samma kategori av människor; Utkonkurrerade och söndriga, allt för att återfinna sig själva och kunna leva ett liv… Ingen hänsyn har tagits utifrån diagnoser, sjukdomsbild eller sjukdomstillstånd. Dessa människor, med Psykisk Ohälsa, etiketteras med samma märklapp; Psykisk Sjukdom! Så… spelar det egentligen någon roll om någon ”bara” är deprimerad och får husera med någon som lider av hypermani? Egentligen inte… Det är väl samma skit och elände ändå, tycks resonemanget vara?
Och dessa trasiga och livströtta själar, övervakas av för lite personal, ointresserade medmänniskor och med hundmat som serveras två gånger om dagen… Top-notch!
Några kommer att klara sig efter psykiatrins ingripande och andra, återigen; Vi ses snart igen…

Fler piller och mer medicin.
Stilla oron. Stilla alla rädslor. Paniken ska avlägsnas och stängas ner. Frisk luft. Promenader och ”sträcka på benen”. Han är en av de få…
Ord och meningar som; Ge inte upp, ge inte upp, ge aldrig någonsin upp hoppet och tron på livet… Svälj trasigheten! Kom igen! Skärp dig! Ta dig samman…

Stormen har bara börjat… Ge aldrig, aldrig upp!

Väl mött / Arthur
(Bilder/Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s