”Försök att stänga av och låt tankarna vila lite”… Alla vet att det inte är så enkelt! Alla vet att det inte fungerar att stänga av och stänga ner grubblerier och tänkande tankar.

Dagarna som går, det är det som är livet.

Det är svårt att skriva just nu.
Det är svårt att vara kreativ och ”få saker ur händerna” för tillfället.
Det kan vara biverkningar av medicinen, att pillren ”stänger av” mig, men det kan vara en period av kreativ skrivtorka, eller så är jag bara jävligt trött och lite less… Oavsett, så blir det inte många ord just nu.

Psykisk Ohälsa.
Diagnoser. Nedstämdhet och hjärnans kaos.
Att leva och vara levande. Att finna nya vägar att gå, för att finna ett bättre mående och ett bättre liv.
Leta, söka, prova på, försöka och göra nya försök och göra annorlunda.
Säg aldrig nej! Bejaka allt det du blir erbjuden att prova på, av allt som är nytt och som skulle kunna vara en passande del i livspusslet.
Jag har skrivit om det tidigare, men jag har givit mig på allt som jag får möjlighet att prova på och jag ger inte upp! Det har varit allt från healing och frigörande dans, till medicinering och massage! På´t bara!
Jag provar och försöker och gör om och gör annorlunda! Förkasta ingenting, tänker jag alltid, innan du har provat det!
Det kan tyckas lönlöst när man läser mina texter och det kan upplevas som om det är totalt fruktlöst, alla mina försök, men jag fortsätter att leta! Jag har fortfarande hoppet och tron på att det ska finnas något därute i världsalltet som är just det där, som blir en del av lösningen på vemodet och nedstämdheten.

Posted on 25 oktober, 2017. Det är inte mycket som har förändrats; ”Jag är Arthur! Jag bär på en kronisk depression, jag har ADD och är bipolär! Jag är inte mina diagnoser, men de är en del av mig! Jag upplever att det definierar mig som människa och man”!

Posted on 25 oktober, 2017. Det är inte mycket som har förändrats…

”Jag är Arthur! Jag bär på en kronisk depression, jag har ADD och är bipolär! Jag är inte mina diagnoser, men de är en del av mig! Jag upplever att det definierar mig som människa och man”!

Det är lätt att tappa bort sig själv, i allt det som hugger och sliter i själen.
Det är väldigt enkelt att förlägga hela sin identitet i vemod och förtvivlan, när det är sinnesstämningen av djup och tyngd som håller en sällskap under dygnets vakna timmar.
Man blir som uppslukad och bergtagen av de själsliga skavsåren… Man blir till en del av mörkret… Man blir som absorberad och försvunnen i allt det som river, krafsar och malar, i ens inre väsen. Går vilse på något sätt… Det allra värsta är att det infinner sig en viss acceptans. Det är så här det är! Det är bara att stå ut! Det är bara att fortsätta…

Jag minns mig…

Smeksamt, rör jag mig. Tyst och inkännande.
Avlyssnande, inlyssnande, tar jag mig framåt.
I det dunklaste ljus, genom gränser och över hinder, utan slut, söker jag mig bortanför, utanför, sökande liv och livet.

Dessa ändlösa, sömnlösa, ensamma nätter…
Min sorg, har andra färger, nyanser, än din…
Min inneboende svärta, har en helt annan densitet och oigenomtränglighet, än vad din har… Min resonans, mitt hjärtas röst och eko, avklingar, avstannar och ebbar ut…
Ljudlösheten, hudlösheten, sårbarheten och jag…
Jag, jag minns mig”…

~Arthur~