Jag minns mig…

Smeksamt, rör jag mig. Tyst och inkännande.
Avlyssnande, inlyssnande, tar jag mig framåt.
I det dunklaste ljus, genom gränser och över hinder, utan slut, söker jag mig bortanför, utanför, sökande liv och livet.

Dessa ändlösa, sömnlösa, ensamma nätter…
Min sorg, har andra färger, nyanser, än din…
Min inneboende svärta, har en helt annan densitet och oigenomtränglighet, än vad din har… Min resonans, mitt hjärtas röst och eko, avklingar, avstannar och ebbar ut…
Ljudlösheten, hudlösheten, sårbarheten och jag…
Jag, jag minns mig”…

~Arthur~