Jag minns mig…

Smeksamt, rör jag mig. Tyst och inkännande.
Avlyssnande, inlyssnande, tar jag mig framåt.
I det dunklaste ljus, genom gränser och över hinder, utan slut, söker jag mig bortanför, utanför, sökande liv och livet.

Dessa ändlösa, sömnlösa, ensamma nätter…
Min sorg, har andra färger, nyanser, än din…
Min inneboende svärta, har en helt annan densitet och oigenomtränglighet, än vad din har… Min resonans, mitt hjärtas röst och eko, avklingar, avstannar och ebbar ut…
Ljudlösheten, hudlösheten, sårbarheten och jag…
Jag, jag minns mig”…

~Arthur~

20191013_224252

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s