Posted on 25 oktober, 2017. Det är inte mycket som har förändrats…
”Jag är Arthur! Jag bär på en kronisk depression, jag har ADD och är bipolär! Jag är inte mina diagnoser, men de är en del av mig! Jag upplever att det definierar mig som människa och man”!
Det är lätt att tappa bort sig själv, i allt det som hugger och sliter i själen.
Det är väldigt enkelt att förlägga hela sin identitet i vemod och förtvivlan, när det är sinnesstämningen av djup och tyngd som håller en sällskap under dygnets vakna timmar.
Man blir som uppslukad och bergtagen av de själsliga skavsåren… Man blir till en del av mörkret… Man blir som absorberad och försvunnen i allt det som river, krafsar och malar, i ens inre väsen. Går vilse på något sätt… Det allra värsta är att det infinner sig en viss acceptans. Det är så här det är! Det är bara att stå ut! Det är bara att fortsätta…
”Man är inte sina diagnoser! Man ska inte låta sig identifieras av sin mentala hälsa och sitt sinnestillstånd”…
”Man är inte sina sjukdomar, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt, och ens person består av fler och större delar än vemodet, sorgen, ilskan och tröstlösheten, som bebor ens person”!
”Jag är inte mina diagnoser! Mina diagnoser personifierar inte mig”!
Men… det där är väl ändå inte riktigt sant! Det där är väl ändå ett påstående med en viss modifikation?
För… om jag lever med en kronisk depression, om jag har vissa inlärningssvårigheter på grund av ADD och jag ständigt är i påverkan av detta, så torde det ju vara en del av min person?
Om jag större delen av min vakna tid, geggar runt i mina grubblerier, funderar för mycket och det dränerar mig på energi och lust, och detta i slutändan beror på att jag är deprimerad och Bipolär, så borde det väl ändå innebära att det färgar min personlighet och den jag är och har blivit?
Med detta skrivet så menar jag inte att jag ÄR mina diagnoser och att jag ÄR mitt sinnestillstånd, men att påstå att det inte skulle vara en del av mig upplever jag som felaktigt och inte helt sant.
Jag är inte mina diagnoser, men det definierar mig som människa och man.
För livet har blivit en ständig jakt på ”problemlösningar” och att finna någon bot och bättring för mitt sinnestillstånd.
Jag letar, söker och provar mig fram på olika sätt och med olika metoder, för att komma ut och bort från alla de svarta tankarna och allt det jag grubblar över.
Detta i sin tur ger mig många gånger ångest, oro och en känsla av nederlag och motgångar, då ingenting tycks hjälpa och ingenting av allt det jag provat och prövar tycks ge mig lindring och bättring.
”Jag är Arthur! Jag bär på en kronisk depression, jag har ADD och är bipolär! Jag är inte mina diagnoser, men de är en del av mig! Jag upplever att det definierar mig som människa och man”!
Och jag provar och har provat det mesta och jag gör och utforskar allt det som andra föreslår att jag ska göra och jag ”misslyckas” hela tiden och jag känner en viss orättvisa och ett visst avund, för andra tycks ju finna rätt väg att gå och andra i min situation hittar nya möjligheter att komma ut ur sin nedstämdhet, emedan jag själv inte kommer någon vart och har fastnat i mitt eget sorgligaste jag.
Och ju mer jag ”håller på” och ju mer jag anstränger mig, desto tröttare blir jag och desto mer uppgiven känner jag mig, och ändå… ändå fortsätter jag, för någonstans måste det finnas svar och lösningar även för mig?
Jag promenerar, motionerar, tränar och äter rätt…
Jag mediterar, utför Yoga, när jag orkar och kommer i stämning, och jag försöker att ”skriva av mig” och jag vilar. Jag sover och sover…
Jag ber böner, går till kyrkan ibland i hopp om att bli bönhörd och jag ber om hjälp och jag har tittat under varenda jäkla sten, och ändå… ändå så mår jag inte bättre och jag får ingen lindring… och jag känner att det är meningslöst och lönlöst och somnar om i stället.
Jag vet, förnuftsmässigt och med mitt förstånd, att jag gör bra saker och att jag anstränger mig som sjutton och när det inte fungerar, ja… då kommer dagar i sängen och dagar av självvald ensamhet, och det är dagarna som ska kallas livet och att leva.
Vem står ut? Vem orkar? Vem vill och vem har lust?
Och ibland oroar jag mig för att jag inte kommer att överleva det här. Ibland får jag panikångest av att känna att jag inte når ytan igen…
Ibland får jag dödsångest när jag ska sova, för tänk om jag dör under natten och de sista åren i mitt liv blev ett enda stort svart?
Tänk om jag bara funnits till och andats, utan att ha fått njuta, ha roligt och skratta av hjärtans lust?
Tänk om jag dör under natten och de sista åren i livet och det som människor känner mig som, är killen som inte vågade leva och endast var deprimerad, sorglig och förbannat tragisk?
Och om det är så här jag känner och upplever mina vakna timmar, och att det är mina diagnoser som ställer till det för mig, så torde det ju vara en del av min person och det som är jag, även om det är svårt att hacka i sig?
Således är mina diagnoser en del av mig och min person, och inte jag en del av mina diagnoser…
Jag är inte min depression och mina diagnoser, men det är en del av mig och det är i ständig påverkan av min person och mitt liv, så att säga att det inte definierar mig som människa är inte helt sant!
”Jag är Arthur! Jag bär på en kronisk depression, jag har ADD och är bipolär! Jag är inte mina diagnoser, men de är en del av mig! Jag upplever att det definierar mig som människa och man”!
Väl Mött / Arthur
(Foto/Bilder: Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 