Dagarna som går, det är det som är livet.
Det är svårt att skriva just nu.
Det är svårt att vara kreativ och ”få saker ur händerna” för tillfället.
Det kan vara biverkningar av medicinen, att pillren ”stänger av” mig, men det kan vara en period av kreativ skrivtorka, eller så är jag bara jävligt trött och lite less… Oavsett, så blir det inte många ord just nu.
Psykisk Ohälsa.
Diagnoser. Nedstämdhet och hjärnans kaos.
Att leva och vara levande. Att finna nya vägar att gå, för att finna ett bättre mående och ett bättre liv.
Leta, söka, prova på, försöka och göra nya försök och göra annorlunda.
Säg aldrig nej! Bejaka allt det du blir erbjuden att prova på, av allt som är nytt och som skulle kunna vara en passande del i livspusslet.
Jag har skrivit om det tidigare, men jag har givit mig på allt som jag får möjlighet att prova på och jag ger inte upp! Det har varit allt från healing och frigörande dans, till medicinering och massage! På´t bara!
Jag provar och försöker och gör om och gör annorlunda! Förkasta ingenting, tänker jag alltid, innan du har provat det!
Det kan tyckas lönlöst när man läser mina texter och det kan upplevas som om det är totalt fruktlöst, alla mina försök, men jag fortsätter att leta! Jag har fortfarande hoppet och tron på att det ska finnas något därute i världsalltet som är just det där, som blir en del av lösningen på vemodet och nedstämdheten.
Det är arbetsamt att vara människa.
Det är trögt att leva och låta livet vara njutbart och mjukt.
Jag grubblar för mycket. Jag tänker för mycket. Jag är en livsanalytiker och det stör mig! Det stör livet! Det stör flödet, på något sätt. Det blir så förbannat knöligt att vara människa, när det ständigt pågår ett kaos i huvudet.
”Låt bli att tänka och grubbla så mycket”, säger mina få vänner till mig. ”Försök att stänga av och låt tankarna vila lite”… Alla vet att det inte är så enkelt! Alla vet att det inte fungerar att stänga av och stänga ner grubblerier och tänkande tankar. Somliga människor är dessvärre beskaffade med fler och mer tankar än andra och det är förmodligen därför som de är skörare och sårbarare än andra människor.
Meditation, yoga och träning, kan för en stund lindra flödet av tankar, men det kickar snabbt igång igen efter avslutad tränings- och yogasession. Ibland går det inte alls att, i stillhet och träning, få tankebanorna att stilla sig.
I mitt huvud finns motorvägar och tiofiliga autobahn. Det brusar ständigt. Det surrar oupphörligen.
Det pågår ett tänkande som föder en tanke, som ynglar av sig till en annan fundering, som ger ytterligare en och som snabbt förgrenar sig till grubblerier, som likt ett träd med tunna grenar, förgreningar och rötter, sträcker sig långt bortanför det som går att förklara och återberätta.
Ibland surrar det så mycket att jag tappar fokus, inte kan koncentrera mig och uppriktigt tror att galenskapen är annalkande. Stundom är min koncentration- och fokusnivå ungefär lika stor som en bananflugas, för så fort ett nytt ljud eller nya yttre intryck kommer ”i vägen” så är jag rökt och någon helt annanstans i verklighetens tankerum.
Jag har beskrivit det där ”oljuden” tidigare i mina texter, men som ett bra exempel är psykologens väggklocka på mottagningen! Den tickar ständigt! I min värld tickar den högt! Jag kan se på psykologen, fokuserat, men hörselsinnet tar över och jag är borta! Fullständigt borttappad! Efter trekvarts samtal, så är det allt jag hör! Det ekar genomträngande i huvudet, av visarens framfart på urtavlan. Tick, tick, tick… Det värker i skallen! Det skaver i öronen. Det gör nästan ont i huvudet av det där ljudet… Det stör! Det ”kommer i vägen” för konstruktiva samtal! Jag begriper det inte!
Somliga dagar är naturligtvis värre än andra, beroende på dagsformen av mitt psykiska kaos, och ibland fungera jag ganska bra… Men dock. Jag begriper det inte!
Sist tog jag ur batteriet ur klockan, och så fick han lov att fixa till det efteråt… Problemet löst!
Det är utmattande. Det är energidränerande. Det ger upphov till trötthet och utmattning.
Lägg därtill mitt fullständigt ofiltrerade jag, min icke censurerande person, som tar in alla omgivningens intryck och som inte alls, på något sätt, processar det som sker i närmiljön.
Som en liten passus; Jag har upptäckt på senare tid, att somliga färger i omgivningen sticker i ögonen… Det är nytt! Grattis till mig…
Jag är trött. Jag klarar inte av livsbruset. Livet är för högljutt och för stökigt!
Jag är inte en människa som kan hantera livspussel, stress och vardagligheter. Jag är skör, sårbar och ganska ömhudad. Det kallas visst för att vara ”Hög Sensitive”.
Diagnoser, diagnoser och fler diagnoser… ”Äh, ge honom en till”!
Och jag försöker att bejaka och acceptera att jag inte är en man med ett hårdare skal eller en mer obesvärad person, utan att jag är hög sensitive och en väldigt, väldigt, känslig själ.
Jag tänker… med acceptans och bejakande, så blir livet kanske enklare att leva? Med acceptans och en mer ”vänlig” inställning till mig själv så, kanske det blir smidigare att vara jag och att vara en del av ett större sammanhang? För om det inte går att skapa förändring hos sin person, trots enträgna försök och numer medicinering, så måste det till ett bekräftande av ens persons alla ”brister”, för att det ska bli trevligare och schysstare att leva. Jag måste försöka att se på mig själv från ett annat håll och tänka att det är okej och att jag är ganska schysst ändå! Jag måste sluta upp med att jämföra mig med andras livsflöden och inse att jag fungerar på ett helt annat sätt… Vara snällare emot mig själv och försöka att inte vara så straffande och tillrättavisande när jag inte orkar, inte vill eller ens förmår mig, att komma in i en dusch! Det måste vara okej det också!
”Jag är unik! Jag är ett unikum! Jag duger och det fungerar ändå”!
Livet kommer av sig ibland.
Jag orkar inte riktigt med att skriva, vill inte se på film och vill inte heller plocka fram pennor och målarblock.
Jag är trött! Jag är oerhört utmattad på det mesta!
Och mitt stora nöje, att promenera, har kommit av sig! Jag är trött på att vandra, promenera och gå.
Jag går jämt och överallt. Jag vandrar in till stan, en knapp timmes promenad, och jag går till möten, läkare och psykologen. Jag promenerar i timmar, hemmavid, och jag går, går och går…
Jag fotograferar och tar bilder genom dagen och jag ser bilder överallt. Jag finner ett nöje i att se små detaljer i verkligheten och vardagen. Eller, jag fann ett nöje…
Jag är trött bara! Jag kommer igen…
Men oavsett trötthet, som är av den där sorten ”djupt-in-i-benmärgen-trött”, så tar jag tag i dagarna ändå och gör det jag ska och ibland måste. Livet stannar liksom inte upp, även om tröttheten och ledan ibland blir oöverstigligt och oövervinnerlig.
Och det handlar inte om att ”ta sig i kragen” och ”rycka upp sig”! Det handlar mer om att ta sig ann dagarna från en annan vinkel och med ett annat perspektiv, tror jag! Att vara medveten om skiten som surrar omkring i tillvaron, låta det vara och ordna med livet ändå. Att ta det lugnt, att göra en sak i taget och försöka att ordna med tillvaron, även om det känns tungt och svårt. Att vara saklig och ”göra i sin egen takt”. Lugnt och fint!
Dessutom får jag lov att låta somliga saker vänta, som inte nödvändigtvis behöver ordnas med på en gång och tänka att det faktiskt kan vänta och att ingen blir lidande om jag låter det vara! (Jag har en del tvångstankar kring sådant där, och det blir inte helt enkelt att hantera det! Men det går förmodligen att lära om och göra annorlunda… Jag måste skala av och skala bort sådant som är rent nonsens!)
Jag måste hushålla med energier och jag måste tänka till och planera mina dagar. Hela jag och min vardag är fullständigt schemalagd!
Jag lider av energiläckage.
Jag måste tänka till och skriva upp alla göranden och se till att jag räcker till och orkar med…
Veckan som kommer blir ett mindre världskrig, med tandläkare, läkare och psykiatri. Jag ska försöka hinna med mig själv också; Träna och få motion! Och det ska städas, tvättas och jag ska möta en vän på en fika, för jag måste och vill hinna med ett socialt liv också.
Ibland planerar jag om, tar bort och stryker ur kalendern, för att det inte finns energi nog… Det är arbetsamt att vara människa. Ibland.
Det är trögt att leva och låta livet vara njutbart och mjukt, när livsenergierna inte räcker till och när lustan pyser ut och försvinner.
Jag vill så mycket, har lust till så mycket mer och jag… jag räcker inte till längre!
Tack för din uppmärksamhet och för din tid!
Ta hand om dig därute i världsdjungeln och på återläsande!
Väl Mött / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 