Jag tackar hellre nej, av oro för att boka av och såra någon, än att i sista minuten inse att jag inte kommer att orka med att träffa vänner på en fika eller en promenad…

20191106_180251”Du… måste du alltid”…
”Hörru’… Varför kan inte du bara”…
”Jag blir väldigt trött på alla NEJ”!…
”Ta dig i kragen nu, spotta i nävarna och kom igen”…
”Fan, vad du ska vara speciell jämt”…
”Men ansträng dig lite och kom igen nu”…
”Men… Du ser ju så pigg, frisk, fräsch och glad ut”…
”SÅ jävla farligt kan det omöjligt vara”…
”Du tränar ju! Då måste det ju finnas energi!? Överdriver du inte lite nu”…
”Jag frågar inte längre, för du säger ju ändå alltid nej”…
”Fan, vad du är tråkig”…
”Tack för att du inte ringde eller sms:ade mig, när du mådde som sämst”…
”Tänk att du alltid ska”…

20191104_132733

Efter en av de där första joggingrundorna, på flera år! Trött, men glad och något stirrig…

Jag lever med Dystymi, Kronisk depression.
Jag har en ADD-diagnos.
Med Kronisk depression, kommer konstant trötthet, en ständig känsla av meningslöshet, vemod och sorg.
Med Dystymi kommer ”svaghetskänslor”, ett ständigt ifrågasättande av den egna personligheten och därtill låg självkänsla. Självkritiken är stenhård!
Kronisk depression föder obeslutsamhet, social fobi och koncentrationssvårigheter.
Det bor en viss skavande livsleda och viljelöshet hos mig… Ibland är mina humörsvängningar oroande många. Som att åka bergochdalbana. Det bor obehag i det!
Sover mycket, gråter ibland OCH ibland måste jag be om hjälp och räddning, när jag själv inte orkar längre..
MEN det finns ”bra” dagar, dagar då tillvaron är helt okej och uthärdlig…
OCH det har blivit bättre! Det går åt rätt håll! Jag sover inte fullt så mycket längre och jag somnar inte överallt, som jag gjorde för något år sedan! Förstår du rädslan, när man vaknar till vid tunnelbanas slutstation och inte förstått hur det har gått till… Med telefonen och väskan fullt synlig för allt och alla… Eller, när man vaknar till i väntrummet hos läkaren, för att hon petar lite lätt på en och undrar; ”Är du okej”!?
De ”bra” dagarna har blivit betydligt fler!

Med ADD tillkommer ljudkänslighet, ett evigt surrande av grubblerier, tankar och ältande tanke-loopar. ADD är väl i stort sett som ADHD, men hyperaktiviteten saknas. Hyperaktiviteten sitter i huvudet, med surrande tankar, grubblerier och oändliga funderingar.
Saknaden av fokus och koncentration är oftast fullständigt överväldigande, för mig, vilket försvårar inlärning och uppmärksamhet… Med detta skrivet vill jag påpeka, högljutt, att jag INTE är dum i huvudet! Det tar bara lite längre tid att lära och förstå och ibland, inte alls… Är det inte spännande och givande, så ger jag upp!
Orkar inte se en hel film! Läser inte längre, för omgivningen och tankarna ”stör”.

Orkar inte lyssna på allt som sägs och diskuteras, vid möten med läkare, psykolog eller assistenter, för grubblerierna och tankarna tar överhanden och mitt fokus landar ibland på fåglarna utanför fönstret eller på väggklockans tickande från rummet intill…
Ibland spelar jag in möten, för att kunna lyssna på dem efteråt. Ibland har jag med en vän eller min Boendestödjare, som extra öron, eftersom jag missar hälften av allt som sägs, bestäms och beslutas… Som en jävla unge!

Det blir visst värre med stigande ålder, säger de som vet…
Kan man lobotomeras fortfarande, månne?

20191108_183325I mitt liv krävs ständig planering och ett evigt; ”Jag måste hålla det öppet, för jag vet inte idag, hur dagsformen är i morgon”.
Jag tackar hellre nej, av oro för att boka av och såra någon, än att i sista minuten inse att jag inte kommer att orka med att träffa vänner på en fika eller en promenad.
Det handlar alltid om att prioritera; träna och promenad, eller en kaffe med en vän. Ett läkarbesök eller en joggingtur i skogen. Att göra både och, fungerar inte! Jag kan inte ha ett tandläkarbesök och tvättstugan samma dag, det blir en lång återhämtning av det. Energidränaget blir för stort och jag alldeles för trött…

Och jag förstår att folk tröttnar och ”lackar ur”!
Jag förstår att jag blivit ensam, för människor orkar inte med alla dessa humörsvängningar och all denna planering av livet…
Och jag accepterar att jag blir ensam i en ensamhet, för en tvåsamhet fungerar inte längre…
Med Kronisk depression och ADD kommer självcentrering, egoism och ett stort fokus på det egna jaget, för det krävs ständig kontroll och koll på tillvarons alla göranden och måsten.
Det krävs alltid eftertanke, kring hur jag mår, hur jag kommer att må och vad de psykiska konsekvenserna blir av att vara spontan, ”beta av” flera göranden på en och samma dag eller att gå ut och träffa en god vän för en god kopp kaffe eller en promenad.
Ibland gör jag saker ändå, oavsett vad kroppen och psyket säger, för jag vill inte vara den som alltid säger nej, alltid ”bangar” och inte orkar.
Jag vill inte vara den som bromsar upp min och min omgivnings tillvaro.
Jag måste ju leva! Jag måste ju få smaka på livet och försöka att ”vara som folk”! Och jag vet ju att det kostar på och att jag trillar och blir till ett trasigt och söndrigt väsen.
Det blir sorg och tårar av att inte mäkta med, att inte orka, att inte kunna…
Jag vet hur min tillvaro och mitt jag fungerar, men jag kan inte låta bli… För jag vill, jag vill och jag måste… Ibland måste man göra saker, även då hela ens jag vrålar nej, nej och nej!
Hur ska man orka med och hur står man ut, tänker jag ibland.
Hur fan får man ett liv att fungera och hur blir man accepterad och älskad ändå och oavsett? Jag tror på att tala om det, beskriva och skriva om det, och säga; Det finns trots allt hopp och det finns acceptans och en vilja att försöka leva ett liv ändå!
Men det här är inte vad jag hade tänkt att mitt liv skulle bli till!
Det här, den här tillvaron, är inte vad jag hade planerat i mitt liv! Så här kan det helt enkelt inte vara meningen att ett liv ska se ut och ändå… Det här är jag! Så här blev det och vad gör vi åt det? Allt och allting har en lösning, tror jag, och frågan är bara var jag ska fortsätta leta och söka…
Var finn en lösning och ett svar?

20191106_180220Jag är trött.
Jag är trött på mig själv och jag är innerligt trött på att vara orkeslöst maktlös, inför mitt mående…
Men jag fortsätter! På det bara! Försök lite till, lite mer och glöm aldrig bort att vara snäll emot dig själv!
Det går ändå och jag tror på ”problemlösning”, snarare än att ge upp och bara lägga sig ner, bli jävligt bitter, och tänka; ”Det går inte! Det går inte! Det här fungerar inte”!

Tack för din uppmärksamhet och tack för att du vill läsa!
Var rädd om dig och på återläsande!

Väl mött / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s