Ibland önskar jag tvåsamhet. Vara två. Ibland är jag lysande klar och färgstark, alldeles ensam. Ibland… behöver jag en hand att hålla i…

Ensam ensamhet. Självvald ibland, och andra gånger motvilligt accepterad.
Vakna ensam. Somna, i ensamhet.
Laga mat, duka fram och äta den, i ensamhet. Ibland, nöjd ändå. Glad, tacksam, att jag trivs, i mitt eget sällskap. Jag, jag, jag…
Stundom fullständigt proppmätt, av mitt eget jag, min egen person! Som om jag hetsätit mitt eget sällskap, min egen röst och mina egna ord och stavelser, till bristningsgränsen.
Är det någon annan, än jag själv, som hör min röst, mellan dessa fyra väggar?
Är det någon mer, än jag, som ser mig, min sårbarhet och min person, i spegeln utan ram, i hallen?

Ibland önskar jag tvåsamhet. Vara två.
Ibland är jag lysande klar och färgstark, alldeles ensam.
Ibland… behöver jag en hand att hålla i, när livet far fram med mig, på det mest brutala och obekväma sätt.
Andra gånger behöver jag vara ensam, i återhämtning och vila, och då är den självvalda ensamheten tacksam, följsam och angenäm. Jag kan bara vara, ensam, avskild och på egen hand, i världsalltet, och fullständigt tillfreds med det…

Jag har vant mig vid tanken, att leva ensam i ensamhet. Jag är en av dem, i ensamhetsarmén! Jag är kanske gjord och skapad, för att vara mitt bästa jag, i avskildheten och i frånvaron av två.
Och jag har försökt, smeksamt och mjukt, att acceptera… Jag försöker att erkänna och godkänna, att ensamheten är i sin ordning, precis som det ska vara! Att jag är en av många, som i ensam ensamhet, vaknar ensam, lever ensam och somnar i ensamhet. En armé av ensamhet…

Så… jag lagar min mat, dukar fram och äter den, i ensamhet och kanske, ibland, är jag fullständigt nöjd ändå…

Väl mött / Arthur
(Foto/Bild; Arthur)

 

I skrivande stund tänker jag på jul, julafton och fylla. Jag funderar över mitt eget återfall under jul 2013. Om några dagar är det sex år sedan, de där dagarna av fylla, rus och förvirring!

God Jul, om några timmar eller så…

Fyra ljus har jag tänt.
Även ljusen i köksfönstret brinner, för själarna, skyddsänglarna och de som vägleder mig under dagarna. De som inte finns hos mig längre.
De har blivit några stycken, numer…

Jag dricker becksvart kaffe, störs kärleksfullt av katten som ständigt puffar på mina ben och kräver uppmärksamhet och kärlek. Avbryter skrivandet, sätter mig tillrätta på golvet och smeker en mjuk varm kattmage.
Hon behöver kärlek. Hon ägde så mycket kärlekslöshet, innan hon hamnade hos mig.

I skrivande stund tänker jag på jul, julafton och fylla.
Jag funderar över mitt eget återfall under jul 2013.
Om några dagar är det sex år sedan, de där dagarna av fylla, rus och förvirring!
Det kunde ha blivit min död.
Jag överlevde! Jag är en överlevare!

Vaknade i morse av att grannarna grälar. Igen. De är ovanligt nedlåtande, gentemot varann!

Vaknade i morse av att grannarna grälar. Igen.
De är ovanligt nedlåtande, gentemot varann! Det stör mig! Obehagligt. Olustigt. Otäckt!
Det blir obekvämt att höra dem, genom väggen.
Höjer ljudet på min teve, ytterligare lite till.
Vill inte höra dem. Igen…

Det är sorgligt!
Det har inte alls med mig att göra, men det stör! Jag hör dem!
Det är som att tjuvlyssna till andras privata problem, själsliga skavsår och svårigheter.
Jag tycker ytterst illa om höga röster, nedlåtande ord och grova gräl.
Jag blir lite rädd…
Jag blir illa berörd!
Det blir till myrkryp av olust i kroppen, under huden, på något sätt…

De grälar ofta.
Ibland låter det som om de befinner sig i min lägenhet.
Höga röster. Skrik. Vrål. Ett fult och grovt språk… Förflugna ord, som inte går att ångra, av illvilja, spydighet och hårdhet.
Jag frågar mig; Varför vara kvar i en relation när kärleken tycks ha ebbat ut?
Det är ytterst ledsamt faktiskt!
De är otäckt nedlåtande mot varann!
När ska man välja att inse, att ingenting finns kvar..?

I lägenheten vägg i vägg, har kärleken flyttat ut.
I lägenheten, vägg i vägg, med min egen vrå av världen, där har ensamheten i en tvåsamhet, flyttat in… i dess sällskap, finns hårdhet, fulhet och elakheter, i kartonger utan kanter…

God jul?

/ Arthur