Just nu är det en evinnerlig oro inför julen, av dem omkring mig, att jag är ensam och inte firar jul. ”Men inte ska du vara ensam! Jag står inte ut med att du ska vara själv”!

20191130_131813Jag är ganska öppen kring hur mitt liv ser ut och är…
Det skrämmer människor, allra helst andra män!
Jo, jag lever ensam, jag har gått på ett par date’er, men när frågorna kring mitt yrkesliv kommer upp på bordet, så är jag ganska rökt… ”Jo, jag arbetar inte just nu, för att… (jag är fullständigt galen, slutkörd som människa och pallar inte livstrycket längre! Jag är liksom lite trasig och söndrig”, vill jag säga, men jag gör det naturligtvis inte!)
”Jag är sjuk, lider av psykisk ohälsa och arbetar inte just nu”, klämmer jag ur mig… (Jag vill ju inte skrämmas i onödan!)
”Jo! Ja, just det… och så vill jag inte gå ut och ta en öl heller, hänga i en bar, för jag är nykter missbrukare! Jag undviker spriten! Det fungerar inte för mig”, vill jag säga, men jag säger det naturligtvis inte…
Jag säger; ”Vi tar en kaffe och en promenad”…
Oavsett vad jag säger och hur jag än uttrycket mig, de hörs inte av igen… Jag försöker vara försiktig och undvikande, men i längden fungerar inte det, inte utan att dra en nödlögn!

Jag upplever att det är många som vill mig väl, ”trycker på” och pushar, vill att det ska fungera och ”gå bra” och jag hänger på och vill vara till lags och visa att jag ännu är duglig! Jag krigar på som f*n! Men jag pallar inte trycket! Jag håller inte ihop!

Just nu är det en evinnerlig oro inför julen, av dem omkring mig, att jag är ensam och inte firar jul. ”Men inte ska du vara ensam! Jag står inte ut med att du ska vara själv”! Och jag, nära nog, tänkte tacka ja till en inbjudan under julafton, för att inte skapa oro och skuld hos mina vänner, och detta fastän jag inte firar jul och redan är mätt på tomtar, nissar och julmusik! Jag spyr nästan pastellfärgade Walt Disney regnbågar, av jul-trötthet! Hur orkar människor?
Men nej! Jag vill vara hemma och ensam! JAG bryr mig faktiskt inte!

20191128_091154Och så ska jag till psykiatrin, vårdcentralen, KOL-sköterskan, terapeuten och jag ska ”förverkliga” mig själv och jag ska träna, vara ”aktivt social” och jävligt ”nice” hela tiden!
Och det är boendestöd, socialpsykiatri och till detta ska jag gärna umgås med andra fd. missbrukare och vara snäll, trevlig och läskigt älskvärd!
Det är tjafs med tandläkaren, Patientnämnden och IVO och det är mängder med pappersgöra kring det där (Det sistnämnda är mitt eget fel förstås!)
Och dessutom ska jag försöka ”arbetsträna” och ordna med sysselsättning och plötsligt är det många som önskar hjälpa till och har åsikter om hur jag bör göra, hur jag ska genomföra det och vad jag bör tänka på och jag ”låtsas som om” och försöker vara tillmötesgående och vänlig, men så räcker inte min självkänsla till och jag inser; Jag kan inte grotta runt i mitt inre, försöka stärka min självkänsla, och samtidigt köra på och göra som alla andra vill! Jag går sönder! Jag vill SÅ mycket, orkar mindre och allt står och faller med att jag som människa inte är den jag var; En karriärist och framåtsträvande person! Jag kom av mig liksom! Psyket (f*n också) livet och själen hann i fatt mig! Jag är inte, har aldrig varit, skapad för ett liv med ”Tusen bollar i luften” och jakten på materiel status. Jag är en man i behov av lugn och ro, trygghet, rutiner och stabilitet! (Men hur förbannat tråkig får en människa vara!?) Sådan är jag! OCH det är svårt att acceptera det och inse att jag är en människa som är i stort behov av trygghet och varma kärleksfulla kramar…

Med detta skrivet så undrar jag om ”sådana som jag”, verkligen har en plats i samhället och världen? För varför känns det som om jag inte ”platsar” längre, har ett hemmahörande bland andra? Är det min självkänsla eller är det så att jag är färgad av samhällsnormerna och dess strukturer?
Är jag vilsen, på riktigt, och är det så att jag numer är en människa och man ute i marginalerna och periferin..?
Jag frågar mig bara, i all min strävan att återupprätta mig själv och genomföra ett självförverkligande, hur det egentligen är…
Tack för din uppmärksamhet! På återläsande och ta hand om dig därute i vardags djungeln och Cyberspace…

Väl mött! / Arthur
(Foto/bilder; Arthur)

Inlägget finns även på Instagram i en kortare version; ringvalljanne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s