Vaknade i morse av att grannarna grälar. Igen. De är ovanligt nedlåtande, gentemot varann!

Vaknade i morse av att grannarna grälar. Igen.
De är ovanligt nedlåtande, gentemot varann! Det stör mig! Obehagligt. Olustigt. Otäckt!
Det blir obekvämt att höra dem, genom väggen.
Höjer ljudet på min teve, ytterligare lite till.
Vill inte höra dem. Igen…

Det är sorgligt!
Det har inte alls med mig att göra, men det stör! Jag hör dem!
Det är som att tjuvlyssna till andras privata problem, själsliga skavsår och svårigheter.
Jag tycker ytterst illa om höga röster, nedlåtande ord och grova gräl.
Jag blir lite rädd…
Jag blir illa berörd!
Det blir till myrkryp av olust i kroppen, under huden, på något sätt…

De grälar ofta.
Ibland låter det som om de befinner sig i min lägenhet.
Höga röster. Skrik. Vrål. Ett fult och grovt språk… Förflugna ord, som inte går att ångra, av illvilja, spydighet och hårdhet.
Jag frågar mig; Varför vara kvar i en relation när kärleken tycks ha ebbat ut?
Det är ytterst ledsamt faktiskt!
De är otäckt nedlåtande mot varann!
När ska man välja att inse, att ingenting finns kvar..?

I lägenheten vägg i vägg, har kärleken flyttat ut.
I lägenheten, vägg i vägg, med min egen vrå av världen, där har ensamheten i en tvåsamhet, flyttat in… i dess sällskap, finns hårdhet, fulhet och elakheter, i kartonger utan kanter…

God jul?

/ Arthur