I skrivande stund tänker jag på jul, julafton och fylla. Jag funderar över mitt eget återfall under jul 2013. Om några dagar är det sex år sedan, de där dagarna av fylla, rus och förvirring!

God Jul, om några timmar eller så…

Fyra ljus har jag tänt.
Även ljusen i köksfönstret brinner, för själarna, skyddsänglarna och de som vägleder mig under dagarna. De som inte finns hos mig längre.
De har blivit några stycken, numer…

Jag dricker becksvart kaffe, störs kärleksfullt av katten som ständigt puffar på mina ben och kräver uppmärksamhet och kärlek. Avbryter skrivandet, sätter mig tillrätta på golvet och smeker en mjuk varm kattmage.
Hon behöver kärlek. Hon ägde så mycket kärlekslöshet, innan hon hamnade hos mig.

I skrivande stund tänker jag på jul, julafton och fylla.
Jag funderar över mitt eget återfall under jul 2013.
Om några dagar är det sex år sedan, de där dagarna av fylla, rus och förvirring!
Det kunde ha blivit min död.
Jag överlevde! Jag är en överlevare!

Jag tänker på dem som har ont i magen, dagarna före jul.
Oro. Rädslor. Fasa.
Jag kan inte låta bli att tänka på dem som har anhöriga som kommer att sluta som en utslagen våt fläck, i sovrummet förhoppningsvis, och hur fylla, sprit och bråk, smular sönder en högtid, som är tänkt för kärlek och gemenskap, till ett kaotiskt ingenting.
Och jag funderar över alla dem som med oro i kroppen kommer att se på, emedan detta sakta sker under Julafton.

Själv blir jag ensam. Det är okej med mig! Jag firar inte jul.
Jag saknar det inte. Vill inte.
Jag ska se på teve, dricka kaffe med Kanel, vispad grädde och äta lussekatter! Jag ska njuta, vara njutbar, alldeles ensam.
Jag ska verkligen försöka att vara behaglig och snäll, hela jag, mot mig själv.
Det är snart julafton och med det kommer grubblerier kring andras icke valda ensamhet och övergivenhet.
Jag har valt min, andra människor har inte förmånen.

Ska jag få en julklapp?
En liten en kanske? Bara för att?
Inhandlad av mig själv…
God Jul!

Julafton kan vara underbar, med ljus, umgänge och de som står en närmast.
Julafton kan vara ett helvete, för dem som har vänner, anhöriga och familjemedlemmar, som super sönder högtiden och vill göra upp om gamla olösta oförrätter.
Julen kan vara ett svart hål av ångest och oro, för att pengarna inte räcker, för att maten inte kommer att duga och för att julklapparna blir för få, om några alls.
Och så de som inte får några julklappar.
Jag kan välja att köpa en julklapp till mig själv, om jag vill, andra människor har inte den förmånen.

Jag ska ta en promenad på Julafton.
Det kan bli mysigt. Jag behöver syre. Luft. Jag behöver rörelse i benen.
Jag tänker promenera till Skogskyrkogården, tända ljus för alla de som inte överlevde missbruket och som jag lärde känna under ett ögonblick av liv.
Alla de som inte pallade trycket och valde fyllan och drogerna, i sin flykt undan livets bergochdalbanor.
Och jag ska tända ljus för alla anhöriga som inte får dela sin jul med dem som valde annat i livet än kärlek, gemenskap och flersamhet…
Somliga pallar inte trycket i tillvaron.
Somliga överlever och för andra blir det för mycket av alla försök till undflyende.
Jag har valt min väg, andra människor har inte längre den förmånen.

Hur ser din julafton ut?
Blir det för mycket sprit?
Blir det någon annan som trasar sönder högtiden? Ont i magen, för att farbror Jan kommer att dricka för mycket? Igen?

Ta hand om er, därute i julkaoset och mellan högarna lussekatter och knäck!

Väl mött / Arthur