Jag skriver väldigt mycket just nu.
Mest skriver jag i gamla hederliga kollegieblock, på små lappar eller i mobilen. Ibland blir det inte så mycket mer, än några rader och fraser, för att det är vackert med ord och meningar… Använder det inte till något konstruktivt!
Men ibland sammanför jag allt det skrivna och det blir till poesi och lyrik. Andra gånger flyter orden ut till ett kort inlägg på Facebook och Instagram.
I över fem år har jag levt med Dystymi, Kronisk Depression.
I över fem år har jag jagat och försökt att finna lösningar på min situation och där även andra, sjukvården/psykiatrin, har försökt att ge mig styrfart med medicinska lösningar på min, ibland, tunga tillvaro.
Det kemiskt-tekniskt-medicinska, har inte fungerat så bra för mig.
För att försvåra det hela, så har det visat sig att jag är oerhört medicinkänslig och att min kropp inte svarar så bra på de olika farmaceutiska preparaten. Jag får bara biverkningar! Min kropp vill inte ha medicinerna! Jag får sällan några positiva och bra resultat, psykiskt, om några alls.
Det har hänt att jag fått positiva placeboeffekter under en kortare tid, för att sedan falla tillbaka och hamna på ruta ett igen. Kvar blir emellertid de kraftiga bieffekterna, som torra slemhinnor, viktuppgång, eksem, klåda, dålig mage, yrsel, muskel och ledvärk.
Under åren har de där biverkningarna ställt till det ordentligt för mig, med tandlossning, kraftig viktuppgång, kvarvarande muskel och ledsmärtor och extremt torr hud.
Så… det mesta av medicinska idéer och ”experiment” har lagts på hyllan och jag har själv försökt att finna andra vägar att gå, för att hitta ett stadigare mående.
Det sistnämnda har fungerat ganska bra, med kost, motion, yoga, meditation och långa promenader. Att försöka finna ”själv-bot” har nog varit det som jag klarat av bäst och med min envishet som drivmotor, så har det fungerat ganska bra…
Jag upplever att jag har fått en mer stadig tillvaro, mer grundad och stabil, och att mitt liv blivit mer följsamt eftersom mitt mentala mående varit mer beständig i ”måendekurvan”.
Dock har jag fallit ner i djup så svarta att de blivit svårhanterligt ensam, man får be om hjälp och räddning då, och det finns en ständig oro för att jag ska fall ner i det där igen… Jag känner dock att jag kan hantera det bättre och att jag vet vad som måste göras för att ”komma igen” och komma upp och ut ur mörkret… Det avskyvärda svarta, där det inte finns någon som helst mening med livet! Obehag. Sorg. Döden. Det mörka Jaget.
Med detta skrivet bör jag tillägga att min ”normala” måendekurva består av den där ständiga meningslösheten, sorgen och maktlösheten.
Jag har alltid en känsla av dysterhet, ledsamhet och tomhet i bröstet… Men det får vara okej, så länge jag inte omfamnas av dödslängtan och av det svarta svarta, så måste jag tänka att det är okej och uthärdligt…
Det blir inte bättre än så här!
Det blir inte gladare och lyckligare, men det är i ett stadigvarande. Det blir inte svårare och svartare!
Det finns inga självmordstankar och jag känner att jag kan leva med detta, så länge jag inte sjunker djupare och tillvaron blir svårare!
Det har blivit acceptabelt att leva med en viss melankoli och jag tror, observera att jag tror, att jag någonstans funnit acceptans och vunnit en känsla av; ”Det här är okej! Det här är uthärdligt! Det här KAN jag leva med”… Bara inte tillvaron förvärras och blir svårare, så får jag nog lov att acceptera att det är så här det blev, mitt liv…
Jag tror att min kost, mitt motionerande och min träning, utgör hela min plattform av uthärdlighet och acceptans.
Eller… Jag tror inte längre, jag VET!
Jag har dessutom valt bort en del göranden och sett till att göra saker som jag uppskattar, som jag tycker om och som känns bra för mig.
Yttre faktorer och andras åsikter om vad jag bör göra, vad jag ska göra och hur jag ska gå tillväga för att finna ett tillfredsställande liv, har fått stryka på foten! Jag har äntligen, efter fem år, begripit att jag måste lyssna på mig själv och försöka att bortse från andra människors välvilja, positiva hejarop och glassiga floskler med positiva vardagscitat och positivt tänkande, för det funkar inte för mig.
Det blir inte bättre än så här. Vissa dagar bor det en sorg i det, att det blir inte bättre, men dock… Jag blir inte mer än detta och jag får lov att acceptera det!
Jag får lov att finna mig i att jag inte är en extrovert Pernilla-Wahlgren-fnittrig och glad person.
Jag är allvarsam, jag är djuplodad, jag tänker och grubblar för mycket och jag har en svärta i själen… Men jag är en schysst och bra människa ändå! Jag kan omöjligt, i min situation, fortsätta att jämföra mig med andra fullt fungerande människor, för jag tillhör inte den kategorin av mänskligheten längre! Jag får lov att acceptera det och lära mig att leva med detta vemodiga och försöka att tänka att det är okej.
Jag är okej och det går ändå…
Jag är värdefull, oavsett, och jag är värd kärlek och omtanke, om inte annat, av mig själv!
Ta hand om dig, därute i världsalltet och tack för din uppmärksamhet!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur
(Foto och bild; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 