Det blir små små öar av nedstämdhet och svårmod, att gå på grund vid, att fastna intill och sakta gå mot botten bredvid… Men i allt detta finns ändå hopp…

Att önska kärlek.
Att vara i en tvåsamhet.
Att vara och bli, ett vi.
Summan av ett du och ett jag. Två.

Jag har egentligen inte valt min ensamhet, faktiskt inte, även om det är ytterst bekvämt ibland! Man behöver inte ta hänsyn. Man kan rå om sig själv och göra lite som man vill och när man vill… Men jag har inte valt att leva ensam, i ensamhet.
Ibland, dock, väljer jag att vara i avskildhet, för det är som sagt bekvämt numer.

Att ”outa” sig själv som en människa med psykisk ohälsa och som tidigare missbrukare, föder osäkerhet och rädslor hos andra. Det blir som en besvärande inre klåda. Det river inombords av genans och oro, som kläder som kliar och sitter riktigt illa.
För några medmänniskor blir det så pass besvärande, att de blir undvikande och känner tacksamhet, när jag inte hörs av…
Det blir geggigt och kladdigt för några av dem omkring mig och ur det föds en icke vald ensamhet.
Till deras försvar; Jag är bra på att inte vilja besvära, oroa och skapa oordning. Jag är fenomenalt bra på att ta hänsyn, visa hänsyn, och se till att jag inte skapar ängslan och besvärlighet hos dem som utgör min lilla vän- och bekantskapskrets…
”Hur har du det”?
”Tack, det är okej”!
”Vad bra! Vad skönt”!
Receptet för att undvika besvärande själslig klåda hos andra: Låtsas som om, att allt är okej…

Ibland ångrar jag mig, att jag bjudit in till livets baksida, men känner ändå att det finns en nödvändighet i att dela med sig av det och att vara modig nog att berätta som det är, och förklara; Det går att leva ändå! Livet fungerar i alla fall.
Det är kanske lite kantigare, lite mer o-följsamt och ibland inte så mjukt och smidigt, men livet fungerar ändå…

Det blir ensamt. Ibland självvald ensamhet och andra gånger, den icke självvalda.
Det river och klöser i bröstet av utanförskap, galenskap och sorg.
Det blir små små öar av nedstämdhet och svårmod, att gå på grund vid, att fastna intill och sakta gå mot botten bredvid…
Men i allt detta finns ändå hopp och det finns mod och sårbarhet, och det bor rädslor om misslyckanden, främlingskap och fulhet, men hoppet är ordet och orden: ”Hjälp mig! Jag kan inte bebos av detta i ensamhet! Jag kan inte ta hand om det här alldeles själv”…
Ge aldrig upp! Ge aldrig, aldrig upp…
Be om det svåraste och det mest sårbara, det dyrbaraste; ”Hjälp mig! Håll om mig en stund, så att jag orkar andas lite till”…

Ge aldrig upp! Ge aldrig, aldrig upp…

Ta hand om dig, därute i Cyberspace och Vintergatan, jag gör mitt bästa på mitt håll i världen… På återläsande och väl mött / Arthur