Jag har mått fint, under en längre tid. Jag analyserar och funderar kring varför! Jag är, ibland, oerhört svart eller vit!

20200212_134921Jag har mått fint, under en längre tid.
Jag analyserar och funderar kring varför!
Jag är, ibland, oerhört svart eller vit!
Jag behöver veta vad som blivit så bra och riktigt den här gången.
Ibland har jag ett skavande störande behov av kunskap, vetskap och förståelse. Varför? Hur gör jag för att behålla just den här raksträckan?
Min uthärdliga måendesträcka, bestående av nedstämdhet och tungsinne, men utan ingredienserna döden, jag-orkar-inte-mer och det svartaste svåra.
Jag är okej…

Ibland går man sönder. Faller i bitar.
Själens sömmar spricker upp och håller inte längre samman det innersta inre, till ett stabilt helt. Kaos. Förvirring. Mörker.

Somliga av oss, bjuder in till det kladdigt såriga. Motbjudande för några. Befriande för andra.
”Vi är fler och jag är inte ensam”!

20200203_083212Några av oss slaskar med vår sprödhet, det allra mest kraftlösa, och skapar, för andra, möjligheter att beskåda trasigheten och det sorgligt sårbara.
Det kostar på, att bjuda in till svärtan.
Det kan bli kostsamt att blottlägga sig inför andra, i hopp om att få gehör, bli lyssnad till och vinna förståelse för att livet kan fungera ändå, oavsett om man nästan drunknar i självförakt och snusk.
Hur det än är med psykisk ohälsa och att acceptansen och förståelsen borde öka mellan människor, så blir ensamheten och utanförskapet en debet att leva med.
Det kostar på. Jag är skuldsatt. Debet. Minus på själskontot.

Ibland önskar jag att jag var en lättsammare människa. Mindre tänkande. Mindre grubblande. Kanske mindre omedveten om min tillvaro och världen. Kanske lite korkad och okunnig, rentav!
Jag simmar alltid i djupet.
Aldrig vid ytan.
Jag går på djupet.
Aldrig ytlig.
Det kallas för svårmod.

20200205_162210Det finns lättnad.
Det finns de som är villiga att lyssna… Om man bara ber om hjälp, sväljer stolthet och prestige, så finns stöd att få! Ibland räcker det med orden; Hjälp mig!
Ibland behöver man att någon, en medmänniska och god vän, är frikostigt villig att dela med sig av energi och mod, när ens egna resurser är uttömda.
Hjälp mig! Ibland räcker det långt.

Tack för att du finns i mitt liv! Underlättar min andning, när jag själv inte orkar!
Tack för att just du är redo att hålla min hand, när livet far fram med mig på det mest brutala sätt!
Tack för att du, utan krav om återbetalning, finns där när jag inte kan sova och när jag rastlöst vandrar fram och åter över mina knarrande golv.
Tack för att du finns där, tyst, inkännande och lugn, när just jag behöver någon som bara är där.
Finns där, bara för mig.

Tack för din tid och ditt besök! Ta hand om dig, därute i verkligheten och vardagen!
Väl Mött och på återläsande! / Arthur
(Foto/bild; Arthur) 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s