”Det vackraste människorna jag har lärt känna, är de som har lidit nederlag, upplevt lidande, kämpat, fått erfara kunskapen om förlust, men har funnit sin väg ut ur djupet. Ut ur det mörkaste mörka.
Dessa människor har en förståelse, en känslighet och en insikt om livet som fyller dem med medkänsla, mildhet, och en djup kärleksfull ro.
Vackra människor händer inte bara. Livet skapar dem”.
/ Elizabeth Kubler Ross
Känslan av lugn och ro.
Känner närvaro och tro.
Hoppet har infunnit sig!?
Finns gud? Varför alla frågor?
I en text jag fann och läste, stod det ungefär;
”Hon sa till mig, att alla går inte att rädda. Alla människor önskar inte räddning och väljer något annat. De gav livet aldrig en ärlig chans. De tror att de gjorde det, men nej! De har redan dömt ut det. De har gjort sina val. De väljer själva, en önskan om… Du kan inte ensam rädda dem”.
Det här kom till mig, ännu starkare, när jag fick förmånen att läsa ytterligare en text, tidigt i morse, det kanske stämmer..? Somliga av oss går inte att rädda?
Missbruket. Missbrukare. Missbrukare och psykisk ohälsa…
Jag är dömd, av andra.
Jag är utesluten, av andra människor.
Av människor som inte vill lyssna.
De som inte vill se, de som ignorerar och låsas som om… låtsas som om att det inte finns! Det som gör ont, skaver och får själen att förblöda…
De som tror att själen går att laga och reparera med positiva livs- och vardagscitat. ”Tänk positivt”!
”Carpe-that-fucking-diem”…
Jag kan inte lägga min energi på det.
Förlåt, men så är det.
Jag väljer annat…
Talar med mina väggar, språkar med mitt tak, denna sena kväll.
Räknar sprickorna och skiftningarna, i färgens åldrade målning.
Tacksamhet. Glädjen. Livet. Jag.
Märklig kväll. Känslan av att inte vara ensam längre… Det var någon mer i rummet.
Först rädsla och oro, sedan lugn och ro.
Någon, en ängel kanske, lämnade spår i mina rum. Osynliga, omärkbara och hemliga spår. Tystnat språk.
Känner dem. Hör dem. Vet dem, men kan inte påtagligt ta på dem och med blotta ögat se dem.
Jag tro jag vet, vem han är…
Håll om mig,
varsamt och försiktigt,
jag är lite trasig.
Låt mig få vila,
i din famn,
bara för ett ögonblick,
jag behöver andas en stund…
Stärkande kramar till alla oss som krigar på som fan och som inte bryr sig om att lyssna på skränande olyckskorpar, som inte ser, inte hör och låtsas som om, att vi inte finns längre…
Ännu en dag av plusgrader. Tack!
Det blir lättare att leva där ute, i det råa och kalla, om kylan är mindre krävande.
På återläsande och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur
(Foto/Bilder: Arthur)
