Det blåser ut. Kallt. Minusgrader. Här inne sitter jag.
Kaffe, lite dålig teve och katten.
Jag har funderat kring varför livet har känts mer lättandats, smidigt och mjukt.
Jag har analyserat, benat upp och benat ut varför det är mer bekvämt att vara vid liv…
Jag kan inte komma ifrån det, men jag är en människa som kräver svar och som vill veta. Jag behöver veta orsak och verkan. Just nu, då vet jag faktisktinte varför! Dock fortsätter jag på inslagen väg med motion, träning och bra kost!
Ibland kan jag tycka att jag blir för komplicerad och för analytisk, men ibland uppskattar jag den här sidan hos mig och kan till och med tycka att det är lite charmigt.
Bejakande av min personlighet kanske? Accepterande?
Ibland känner jag att jag är en ganska trivsam man.
Jag är ofta ensam, men trivs numer i mitt eget sällskap.
Jag har en god vän, som befinner sig i en djup depression. Hon faller lika djupt, som jag brukar göra. Blir liksom apatisk och orkar bara inte med tillvaron och livet. Den stora skillnaden mellan oss är att jag, i de flesta fall, ändå är Mindfull och får somliga ”viktiga” saker gjorda ändå, emedan hon själv blir liggandes och stirrar i taket. Med Mindfull menar jag att jag kan befinna mig i ett svart svårmod, låta det jollra på i huvudet, och ändå få tillvaron att snurra på. De där ”måste görandena”, som vardagen är fylld av, får jag på något märkligt sätt fixade ändå. Oavsett…
Vi har pratat en del kring varför själslig-stress infinner sig och vad det beror på. Jag har min analytiska teori, naturligtvis. Orkeslösheten skapar stress, för vardagen rullar ju på ändå och görandena stannar liksom inte av, även om svärtan äter på en och man väljer att ligga kvar under pläden, i soffan…
När känslan av ledsamhet och depression tar överhanden i livet, föds en känsla av stress, jäkt och oro.
Det känns som om man är överhopad med saker som måste hinnas med och man oroar sig för allt det som måste göras, men aldrig tycks bli gjort!
Oftast blir man liggandes i soffan, med pläden över huvudet och med maktlösheten sittandes på bröstet och med en känsla av att tusen saker måste göras och ändå finns inga egentliga måsten! Faktiskt inte!
Det konstigaste är att det inte går att peka ut exakt vad det är som måste göras! Man är bara kroppsligen stressad och orolig.
Eller, ja, det finns existerande ”måsten” som ordnas med, som att plocka ur diskmaskinen, vika tvätten, duscha, ordna med lunch, men i det stora hela känns det mest trivialt, sådant som inte räknas, för att det tillhör vardagsgörandena och måste hållas i rullning ändå. Bara det skapar ännu mer stress och skavande oro, för det är ”markservice” och ska bara fungera ändå!
Det märkligaste är att man inte kan pinpointa allt som måste åtgärdas och allt det som tycks hänga över en. Det tillhör vardagen och blir således inga större ”stordåd” och sådant som märks i helheten. Det räknas inte, som sagt! Eller, man tror att de inte räknas, för det är vardagligt!
Känslan av press och oro växer till sig och blir tillslut en ohanterlig tryckande värk i bröstet. Ångest. Skuld. Dåligt samvete. Det smärtar. Ångest ger fysisk smärta i bröstet och det i sin tur, skapar ännu mer stress.
Det är en märklig känsla, att vara själsligt stressad, inte kunna peka ut exakt vad det är som fyller en med stress, men ändå ha vetskapen om att vardagen måste rulla på och att det vardagliga måstena inte riktigt räknas. Det finns ingen som uppmärksammar det vardagliga, för att det inte är en arbetsplats där andra ser, hör och uppmärksammar ”ett väl utfört arbete”.
Så… man blir tvungen att ta en sak i taget, somligt får vänta, och det man lyckas få gjort i ett dåligt mående, ska uppskattas och hyllas, om inte annat av en själv, för det är ett krig, ibland, att komma in i duschen eller plocka ur diskmaskinen…
Ta hand om dig därute i vida världen och cyberspace!
På återläsande och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur
(Foto/Bilder: Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 