När jag ser tillbaka på all den tid som passerat, alla de år som jag har krigat, så begriper jag inte att jag är en överlevare!

20200302_085336Det var en vacker morgon, igår.
Solen. Ljuset. Fåglarna.
Det var njutbart, och jag får vara med!

Under en längre tid, har livet varit mjukt och mindre kantigt. Jag är okej!
Jag blir fotfarande oerhört hjärndött, sover mycket, men själen känns mindre trasig och mindre svart!
Jag. Är. Okej!

När jag ser tillbaka på all den tid som passerat, alla de år som jag har krigat, så begriper jag inte att jag är en överlevare! Jag blir gråtmild! Lite sorglig!
Det är så sorgligt att så mycket tid har gått åt till att ensam finna vägar ut ur mörkret och att försöka, på alla möjliga sätt, hitta bot och verksamma utvägar till ett bättre mående. Läkare och psykiatrin har ju inte kunnat hjälpa mig med läkemedel och mediciner! Ingenting biter på min själ och absolut ingenting hjälper mig rent farmaceutiskt, så jag har ju ensam fått testa och prova mig fram med olika dieter och mer kontroversiell läkekonst! Det jag fick med mig av allt piller-laborerande och det medicinerna gav mig, var biverkningar, svåra sådana, emedan syftet med medicineringen, att lyfta upp mig och få mig att må bättre, inte gav de positiva effekter som de var tilltänkta att göra! Inte alls! Överhuvud taget!
Jag måste få understryka att mitt bättre mående fortfarande har inslag av meningslöshet, vemod och nedstämdhet, jag kommer att få leva med det, men jag har inte sällskap av döden, självmordstankarna och det svartaste svåra. Det är en oerhörd lättnad! Det skaver lite i själen, av livssorgen, men det är mjukare, skönare och följsammare att vara vid liv. Ljusare! Ljust! Lättsammare!
Jag lever! Levande! Jag andas! Fortsätt läsa