Jag mår inte så jä*la bra just nu.
Det är tungt att vara människa…
Jag är inte förvånad att jag faller och blir till ett grubblande väsen.
Jag hamnar alltid här, på botten, och sedan går det uppåt igen, upp på livsbanan.
Jag lever med kronisk depression, så riktigt bra blir det ju aldrig, men jag uppskattar numer de där sammanhängande dagarna när jag fungerar, inte är så tyngd och ledsen, utan känner den där, för mig, ”normala” nedstämdheten, men med en viss acceptans och ett visst mod!
När jag faller och det mesta blir tungt, måste jag prioritera. Jag sover mycket under de här perioderna. Vilar och är ”trög” på något sätt. Orkar inte… Tänker så märkligt…
Jag prioriterar att träna. Jag väljer att röra på mig. Jag föredrar att hålla igång kroppen. Jag håller mig till min kost!
Det som får stå tillbaka är all ”markservice” och sådant som absolut inte MÅSTE göras. Det får vara så en tid och sedan får jag lov att städa ordentligt, umgås med vänner och ta hand om allt det där som får vardagen att fungera bättre… Det finns så mycket i vardagen som bara väntar…
Så… idag har jag tränat. Trögt och riktigt jobbigt, MEN det kändes bra och skönt efteråt! Jag är helt övertygad om att det är min kost, träning och mina långpromenader som håller mig någorlunda uppe!
Jag gör, utan att tänka så mycket…
Jag har skrivit det förr, men att vara mindful underlättar. Bara vara i tankesurret, vara i ett NU, och genomföra somliga saker ändå, oavsett…
Dock måste jag vila, sova och vila lite till, pausa hela tiden, men jag tror att det är den rätta medicinen, att hålla fast vid inslagen bana; Träna styrketräning, utöva yoga, mindfulness, powerwalks och god kost!
Snart är jag på G igen!
Det vänder alltid!
Ta hand om dig, därute i vida världen och livskaoset, jag gör mitt bästa från min vrå av världen / Arthur
Det är märkligt med minnen.
Reflektioner, från en förmiddag i April…
Vardagliga Anteckningar... 