Reflektioner, från en förmiddag i April…
Himlen är blå, blå, blå…
Kaffebryggaren brusar och fräser på köksbänken. Kaffe, kaffe, kaffe…
Dricker mitt kaffe framför morgonnyheterna och teven. Förvirring, oro och världsligt kaos. Ja, och så Donald Trump.
Jag har en favoritmugg. Alltid samma mugg, varje morgon. Förnya sig? Inte jag…
Jag öppnar mina fönster, låter våren blåsa in, rensar rummen med vårens dofter. Behagligt. Förunderligt. Äntligen.
Min fönster är vårsmutsiga. De måste tvättas. Tröttsamt. Det blir inte gjort! Inte idag heller… Våren ska njutas i dag och fönstren får vara smutsiga, ett tag till!
I sängen ligger katten kvar. Gömmer sig under högen av täcke och sängkläder.
Det har varit en stökig natt.
Sovit dåligt. Oroligt. Tufft.
Det surrar på, väldigt bra, i mitt huvud. En tanke ynglar av sig, blir till ett stickspår, föder en ny tanke, som blir till tre, som ynglar av sig, förgrenar sig, och blir fler, fler och mer… Oerhört påfrestande. Hjärntrött.
Det är bara jag och katten, i min värld. Ja, och så spöket i köket förstås. Spöket i köket som nynnar på nätterna, plockar disk, öppnar och stänger skåpdörrarna och nynnar lite till. Det är inte oroande eller obehagligt, mer sällskapligt och lite beskyddande.
Katten tycker inte om det.
Jag? Jag bryr mig inte…
Ibland ser jag spöket i köket betrakta mig, från dörröppningen till mitt sovrum. Kliver aldrig över tröskeln, står bara där, passivt, som en svart skugga och är åskådande. Ser på oss, mig och katten, men kliver aldrig in i rummet.
Katten tycker inte om det.
Jag? Jag bryr mig inte…
Och grannarna grälar. Igen.
De börjar förmodligen tröttna på varann därinne, vägg i vägg. De är unga. De är vackra. De borde vara förvirrande förälskade och borttappade i varann. De borde ha gått vilse i förälskelse, men nej!
De har ett oerhört fult språk, gentemot varandra. Jag vill inte höra dem, blir illa berörd, men det är lyhört i gamla kvarter från fyrtiotalet. Jag hör nästan allt. Hög ljudvolym, på dessa båda. De vill överrösta varandra, och de lyckas med mycket väl godkänt!
Vågar inte riktigt se på dem, när jag möter dem ute på gården eller i tvättstugan. Jag blir oerhört generad och illa till mods. Jag hör ju vad hon kallar honom, när de grälar som bäst, därinne, vägg i vägg…
Jag frågar mig, när förlorade dessa två balansen, mellan ”Jag älskar dig” och ”När ska du gå”?
Det är inte kärlek längre, det är en omöjlighet.
Man kan vara ensam, i en tvåsamhet…
Synonymer till ensamhet; avskildhet, isolering, enslighet, avsaknad, övergivenhet och tomhet.
Ta hand om er, därute i vardagen och livsksoset! Njut våren! Väl mött / Arthur
(Foto/bilder; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 