En del minnesbilder kan vara dolda en längre tid, flera år faktiskt, ligga vilande i ens inre, för att sedan blottläggas…

Det är märkligt med minnen.
Somliga minnen och hågkomster kladdar fast i ens inre och släpper aldrig riktigt taget. De kokar ner till ett klibbigt klistrigt någonting, som socker i botten på en kastrull, och är bara oerhört smetigt. Somligt kan ibland bli till bitterhet och beska. Det är mindre bra. Bitterhet äter på en inifrån. Konsumerar ens psyke och ger dålig smak i munnen och svärta i hjärtat…
Andra hågkomster bjuder på det vackra och fina i livet. Det ljuvliga minnena. Minnen om tvåsamhet, kärlek och att leva i ett vi. Att vara älskad. Vara två.

Så småningom blev tvåsamheten, en ensam ensamhet. Men det är en annan historia…