Det är märkligt med minnen.
Somliga minnen och hågkomster kladdar fast i ens inre och släpper aldrig riktigt taget. De kokar ner till ett klibbigt klistrigt någonting, som socker i botten på en kastrull, och är bara oerhört smetigt. Somligt kan ibland bli till bitterhet och beska. Det är mindre bra. Bitterhet äter på en inifrån. Konsumerar ens psyke och ger dålig smak i munnen och svärta i hjärtat…
Andra hågkomster bjuder på det vackra och fina i livet. Det ljuvliga minnena. Minnen om tvåsamhet, kärlek och att leva i ett vi. Att vara älskad. Vara två.
Så småningom blev tvåsamheten, en ensam ensamhet. Men det är en annan historia…
En del minnesbilder kan vara dolda en längre tid, flera år faktiskt, ligga vilande i ens inre, för att sedan blottläggas och dyka upp som gubben ur lådan.
Minnen som man har glömt bort, kan skaka om och riva upp gamla sorger och sår, som ett kladdigt plåster, på ett infekterat sår, när det simmar upp ur minnesbanken.
Jag hade glömt bort de där post-it-lapparna, som han lämnade överallt för mig att läsa, finna och spara på.
De där lapparna som var fyllda av kärlek och omtanke och som skulle få mig att förstå att jag var viktig, betydelsefull och älskad.
De där lapparna i kulörta färger, som jag hittade precis överallt, när JAG var ett VI; i väskan, i ytterklädernas fickor, i plånboken, i badrumsskåpet, kylskåpet, i mina kavajer och ibland i mina skor…
Häromdagen hittade jag ytterligare en lapp. I gult. I en kavaj som jag sparat på. En kavaj som finns kvar efter honom. En vitrandig kavaj, på svart botten.
Den lappen är förmodligen långt över tio år gammal. Jag funderade över var han hade tänkt att plantera den? I lådan bland mina strumpor? Kanske i byrån med alla underkläder?
Jag förstår fortfarande inte varför jag kände efter precis där, i innerfickan på kavajen och vad som fick mig att göra det, men där var den! En lapp. I gult. Lite suddig och blekt. Kantsött och utsmetad. Trasig i kanterna. Knycklig.
Det stod, ”jag älskar dig innerligt”, på lappen. ”Jag älskar dig innerligt”! Ovanlig formulering faktiskt, från en ovanlig man…
Jag fick en chock. Luften lämnade lungorna. Fick svårt att andas. Tappade fotfästet. Blev illamående. Fick svindel, på något sätt… Som att stå på kanten av ett känslomässigt djup, en gapande avgrund, och balansera…
Hur hade den lappen lyckats överleva alla dessa år, i innerfickan på hans gamla kavaj?
Varför hittade jag den just nu?
Hur hade jag kunnat glömma bort hans ständiga lek och skattjakter, för mig att delta i?
Jag hade glömt. Jag hade tappat bort ett av de finaste minnen han lämnade efter sig. Det är en sorg i sig.
Det blir tårar och otröstlig gråt av sådant…
Det är sorgligt att tappa bort något så fint och kärleksfullt.
Hur kunde jag glömma? Och jag som alltid har sagt att han var ovanligt oromantisk!
Hur hade jag lyckats med att tappa bort detta minne; post-it-lapparna och hans kärleksbetygelse?
Somliga minnen tappar man bort, en del minnen vaknar till liv, flera år senare…
Det bor tacksamhet i, att somliga minnen kan väckas till liv.
Somligt kan vakna till liv igen, för att sedan vårdas ömt som ett av de vackraste minnen som man fått uppleva och vara med om.
Tacksam. Tacksamhet. Tack.
Om jag håller hårt,
om mig själv,
kan jag låtsas som om,
att det är dina armar,
som håller om,
mig…
Plötsligt visar sig solen.
Jag har älskat, varit älskad och jag ett gammalt minne att ta hand om.
Ta hand om er, därute i den stora vida världen och cyberspace…
Ha en fortsatt fin dag / Arthur
(Foto/bilder; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 