Utanför mitt fönster, står en stor björk. Ljust grön, så här på försommaren.
Det står ett grågrönt relativt nybyggt hyreshus, mittemot mot mitt eget brungula från fyrtiotalet.
Jag kan se rakt in i grannarnas vardagsrum. Ja, jag kan se hela lägenheten faktiskt.
Som de flesta nybyggda hyreshus, så består även detta grågröna av stora vida fönster och en öppen planlösning. Hela lägenheten flyter ihop i en enda stor yta och jag kan se dem som bor där inne, som i ett stort dockhus, när det avnjuter sin frukost och sena middag.
De är kärleksfulla mot varann. Pussar varann vid diskbänken. Stryker varann över ryggen, lite i förbifarten, vid köksbordet. Ibland smeker de varann över kinden, till frukosten. Då och då kramas de i hallen. Blir stående tätt, tätt, ihop och bara… kramar varann.
De tröstäter en hel del, framför teven. Båda är de storvuxna och båda två tycks uppskatta ljuset från kylskåpsdörren, när den öppnas och stängs. Det är förmodligen slitage på golvet, mellan soffan och köket.
Ibland ser jag mannen i förhållandet, sena kvällar och nätter, se på film, på den enorma teveapparaten, med en stor chipspåse på magen, av smaken grillchips. Han tycks inte längre njuta av de flottyrkokta tunna potatisskivorna. Han trycker in dem, nävvis, i munnen. Pressar in dem, som om det är någon som, när som helst, kommer att ta påsen ifrån honom. Som ett barn; Min påse! Mina chips!
Han ville bli balettdansör när han var ung. Jag ser honom ibland öva på de olika grundläggande balettposerna, vid vardagsrumsfönstret. Han tar stöd vid fönsterbrädan och böjer sig nedåt, uppåt och bakåt. En lite svårmanövrerad piruett, får han till ibland, på vardagsrumsgolvet. Hans runda kropp, har numer svårt att genomföra de olika poserna, men jag ser honom öva och öva, leka sig fram, under någon halvtimme på eftermiddagen. Jag tänker att det blir som meditation. En stunds bitterbesk dröm och saknad. Något som gick förlorat och ett ögonblicks fantasier, för tänk om…
Han ser sammanbiten ut. Nästan arg. Ilsken. Jag undrar vad som hände honom och varför han tappade fokus och inriktning på sitt liv och sina drömmar? En stukad fot? Höll han inte måttet? Var han inte tillräckligt bra, smidig och ståtlig? Fanns de andra som var bättre, duktigare och mer disciplinerade, än han..?
Bitter och drömmande? En stunds verklighetsflykt? Jag vet ju inte…
Och nej! Jag vet ingenting om honom! Jag hittar på. Fantiserar kring vem han är och hur hans drömmar såg ut!
Vem är han, egentligen? Hur blev hans liv, utifrån de drömmar han en gång hade i livet? Sitter han på kontor hela dagarna, eller är han försäljare av något slag?
Jag undrar… varför tröstäter han så väldigt, framför teven sena kvällar och nätter? Jag frågar mig… vad vill han värja sig emot? Trasiga krossade drömmar? Borttappad längtan? Sorger?
Han ville naturligtvis inte alls bli dansör.
Han gör inte alls några balettposer vid vardagsrumsfönstret. Jag fantiserar och låter mina kreativa och livfulla påhittigheter vandra iväg med mig.
Men man kan ju undra och fråga sig…
Man kan alltid leka lite med tanken och skapa historia för någon annan, för att man är nyfiken och för att man har vild fantasi…
Man kan fantisera lite, kring vem och vilka de kärleksfulla paret är i det nybyggda grågröna hyreshuset, mittemot mitt eget brungula. Man kan fantisera ihop en spännande bakgrundshistoria, till människor man ser och råkar betrakta.
Man undrar ju ibland…
Men, han har en tvåsamhet!
Han är inte ensam!
De är kärleksfulla mot varann, dessa två i huset mittemot mitt eget.
De smeker varann ibland, över ryggen, sådär lite i förbifarten, vid köksbordet…
Ibland kramar de varann, i hallen, håller om varann, länge, länge… kärleksfullt.
Jag vill också äga det där, som dessa två tycks äga och ha; Kärlek. Tvåsamhet. En varm kram i hallen, bara för att… Att få vara två.
/ Arthur
(Foto/Bilder: Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 