Jag skriver inte det här för att på något sätt få sympatier eller för att framstå som heroisk eller godare än någon annan! Jag skriver det för att det har påverkat mig och för att det har blivit till ett slitage i mina tankar.

Jag vill vara en snäll och schysst människa, det är inte så jäkla svårt! Inte egentligen.
Jag försöker alltid att vara en uppmärksam medmänniska och vill försöka att hjälpa till där jag kan…

Jag skriver inte det här för att på något sätt få sympatier eller för att framstå som heroisk eller godare än någon annan! Jag skriver det för att det har påverkat mig och för att det har blivit till ett slitage i mina tankar. Det nöter ner mig lite grann. Somliga händelser fäster vid och det blir svårt att få dem ur huvudet! Dessutom har en del sagda ord, efter själva skeendet, kladdat fast i min person och återigen känner jag mig bara jävligt dum och korkad. Naiv!

Jag är tidigare missbrukare. Levt ett ganska hårt liv.
Jag har skrivit en del om det, här i min Blogg.
Under mitt allra värsta missbruk var jag bitvis och stundom hemlös, och bodde lite överallt och lite varstans i Stockholm! Ibland på platser som de flesta bara tror finns i dåliga kriminalromaner och taskiga deckare på teve. Men… Ja’, så var det!
Det är snart sju år sedan jag tog mig ur det där.
Jag är en krigare och överlevare!
Jag är en av dem som överlevde missbruket.
Med detta skrivet, vill jag tillägga att jag har mött många människor i min egen situation, på avgiftningar, beroendemottagningar, tolvstegsprogram och under otaliga behandlingar. Somliga av dessa möten har varit känslomässigt kraftfulla och starka. Någon enstaka person har väckt oerhört starka empatiska känslor hos mig, ungefär som när en gammal god vän far riktigt illa, eller när man möter en borttappad bror eller syster! Du vet, DEN känslan! Värme, sorg, omtanke. En del kärlek.
Det har hos mig blivit känslostormar av medlidande och igenkänning. Svårhanterligt ibland. Överväldigande!
Jag är en man med mycket känslor, och starka sådana!
Jag är en känslomänniska med känslorna utanpå kroppen.
Blottlagda och öppna för alla, att kliva runt på… Sårbar och utan skyddsfilter för min omvärld. Överkänslig, säger somliga…

Jag har klarat mig fint under dessa år!
Som skrivet, snart sju år av nykterhet.
Andra har inte lyckats alls, med att hålla sig ”på banan”! Några faller hela tiden. Djupare och djupare ner i skiten! Kan inte förmå sig att ta sig upp och ut ur eländet och missbruket.
En av dessa mötte jag tidigt i våras, utanför min Ica-butik. Han är en av de där som jag kände så oerhört mycket för, när vi möttes första gången! Som en bror eller syster! Som en god vän, som man inte träffat på väldigt länge!
Han hade precis kommit ifrån en avgiftning. Han var dåligt klädd i det kyliga vädret och förbannat tunn och mager! Lite trött och medtagen. Han skulle besöka sina föräldrar för att be om hjälp. De bor i mina kvarter. De släppte inte in honom. Redan där borde en normalt funtad människa förstå, att det kanske inte är läge att hjälpa till och försöka att vara en vardagshjälte, men jag är inte normalt funtad och jag är inte heller skyddad från mina tankar och känslor! Jag frågade om han hade fått mat? Jag frågade om han duschat? Jag undrade om han sovit ordentligt och jag frågade honom om han fortfarande var ”clean”! På den sista frågan svarade han ja och i de övriga frågorna var han ytterst svävande. Jag bad honom helt sonika att följa med mig hem! Jag sa att han kunde käka, duscha och snygga till sig hemma hos mig och sedan försöka att fixa tak över huvudet via socialjouren!
”Vi löser det”, sa jag! ”Det ordnar sig! Det blir bra”, sa jag, och han följde med mig hem till min lilla vrå i världen.

Till saken hör, att jag numer inte äger så mycket! Jag har det jag behöver, varken mer eller mindre! Jag äger inga värdesaker eller några dyra prylar.
Jag lever på sjukersättning och därmed ganska lite pengar! Mina pengar räcker inte alltid till! Jag får ofta låna, skarva och försöka att få pengarna att räcka så långt det går! De gör nästan aldrig det! Utan välvilliga vänner och en syster, samt en och annan hjälporganisation, så skulle jag aldrig klara vissa månader! Varje liten krona räknas i min tillvaro. Det får inte bli några oförutsedda utgifter, som trasiga tänder, en sjuk katt eller trasiga glasögon, för då skiter det sig ordentligt.
Ärligt; Det tar emot att skriva det här, för jag skäms och det är oerhört genant, MEN jag klarar det ganska bra ändå! Jag fixar det ganska fint! Jag ska inte vara klagande, för jag får till min lilla värld i alla fall, men ofta med andras hjälpande hand. Det bor kärlek i det! Tacksamhet! OCH, det finns alltid de som har det värre! Perspektiv! Man måste ha perspektiv på saker och ting!
Med detta i åtanke så hade jag ingen ”festmåltid” att erbjuda honom. Några stekta ägg, lite sallad och ett äpple.
Han duschade och jag kunde erbjuda honom rena underkläder, dock för stora, och en ren och schysst tröja! Han fick ta en ytterjacka, en blå, som jag själv aldrig använder, eftersom det var kallt ute och han riktigt dåligt klädd.
Vi slängde de gamla kläderna!
Byxorna han hade på sig fick ”duga”, då mina jeans var galet för stora på hans obehagligt tunna kropp!
Han bad hela tiden om ursäkt.
Han var skamsen och generad, men jag garanterade att det inte var några problem. Det var helt okej med mig!
”Sitt lugnt i båten”!

Jag blir ofta och snabbt väldigt hjärntrött. Psykiskt andfådd. Ibland somnar jag ofrivilligt sittandes i soffan. Ibland måste jag ”pausa” under min dag, ta någon timmes ”time-out”, för att orka med alla mina göranden, så också då, vid tillfället när jag försökte att hjälpa en annan utsatt och medtagen medmänniska.
Jag sa att han kunde vila på soffan en stund, om han ville, för själv var jag tvungen att lägga mig ner! Han kunde alltid kolla på en film om han önskade, eller bara se på teve, så kunde vi ordna med socialjouren senare, när jag själv vaknat till liv igen.
”Jag måste sova en stund! Jag är så oerhört trött”!
Någon timma senare vaknade jag till liv och då hade han försvunnit. Borta!
Han hade gått sin väg! Det gjorde inget naturligtvis. Var och en gör sina val och uppenbarligen var inte socialjouren och soc. ett tilltalande alternativ! Han gick sin väg och jag kunde bara trösta mig med att jag gjort vad jag kunnat för en annan medmänniska. Det var trösterikt på något sätt och det kändes ändå bra, för mig! För även om jag inte har så mycket att erbjuda och ge bort, så har jag i alla fall gjort lite, lite, för en annan trasig själ. Det känns alltid fint, på något sätt!

Någon dag senare upptäckte jag det som jag borde ha förstått från början.
Jag borde ju ha fattat! ”Lita aldrig på en missbrukare, som är mitt uppe i sitt missbruk”! Jag har hört det så många gånger! Mina migränsprutor var borta, från köksskåpet där jag förvarar dem. Var enda en var borta! De är oerhört kostsamma och jag blev så förtvivlat nedslagen. Så jävla ledsen! Jag har inte råd! Det fungerar inte för mig…
Jag blev så ledsen, och misstänksam, när jag upptäckte att mina mediciner var borta, att jag började leta i mina kökslådor, där jag förvarar sådant jag kan komma att behöva längre fram. Alla mina små ”extraresurser” var borta! Presentkort från Lidl, som jag fått av en nyvunnen vän. Presentkort från H/M, som jag fått av min storasyster, till kläder som jag sällan har råd att köpa. Ytterligare ett presentkort från Spotify, för att kunna lyssna på musik, var helt spårlöst försvunnet!
Ett kuvert med ”utifall-att-pengar”, bland annat från ett par sålda skor och pengar från en god vän, var puts väck! Och jag började stortjuta! Jag grät som ett barn.
Och jag tänkte att; ”Detta berättar jag inte för någon! Jag tänker inte berätta det här för en enda levande själ”! Jag skämdes! Jag skämdes så in i norden!
Men… Det blir skavsår av sådant här! Det blir djupa spår i grubblerierna, av samma förnedrande och självdömande tankar och funderingar; ”Hur fan kan man vara så jävla dum”!?
Hur dum får man bli, när man bjuder hem en missbrukare till sitt hem, för att man vill försöka hjälpa till och göra gott!? Exakt hur korkad får man vara, på en skala, när man tror att man kan lita på en missbrukande missbrukare?
Och för att ventilera händelsen och för att mildra mina tankar och känslor kring det hela, för att liksom sticka hål på min egen skam, berättade jag om händelsen för två av mina närmaste vänner, varav den ena själv är tidigare missbrukare och den andra arbetar med dessa vilsna söndriga människor.
Kanske ville jag ha tröst? Kanske att jag ville ha någon typ av bekräftelse, sympatier, på att jag trots allt gjort rätt?
Men… Det gjorde saken bara värre!
Min känsla var att de bekräftade min dumhet och naivitet. ”Exakt hur dum är du? Vänlighet får inte bli till dumhet och naivitet”, sa den ena och den andra uttryckte tydligt att det var fel av mig att hjälpa och att jag med min erfarenhet borde ha vetat bättre!
Det spädde bara på känslan av skam och ren dumhet.
Exakt hur dum..? Och jag vet ju, innerst inne, att de har rätt! Jag borde ha vetat bättre!

Jag har, efteråt, tröstat mig med att det inte gör så mycket! För hur det än är, så har jag ju fortfarande mer än vad han äger och har, eller hur? Han har inte tak över huvudet. Han har ingen som kommer till hans undsättning när tillvaron skiter sig och han har inte heller möjligheten att äta sig mätt! Han har ingen varm och skön säng att sova i och ingen dörr att stänga om sig…
Dessutom krigar han mot missbruket och kampen för sin egen överlevnad, dagligen, så vad gör då lite pengar och några presentkort? Gör det så mycket? Egentligen?

Var jag dum och jävligt korkad, som bara ville hjälpa?
Är vänlighet, ibland, synonymt med naivitet och ren dumhet?
Och kommer jag att göra om det? Kommer jag att erbjuda någon en dusch och några ägg, för att de kan behöva få äta lite grann och få tvätta av sig? Troligtvis inte… Och då känner jag plötsligt att även jag har blivit cynisk, egoistisk och tänker bara på mig, mitt och det jag har och äger! Jag har blivit färgad av det som återspeglas allt oftare i vårt samhälle; Sköt dig själv och skit i alla andra… Vill jag verkligen vara en sådan människa? Vill jag vara någon som blundar och tittar bort, när andra har det svårt? Nej! Men jag får lov att göra annorlunda nästa gång och verkligen tänka efter och tänka till, innan jag agerar, och inte låta mina känslor fara iväg med mig!
Jag vill inte vara en del av ett samhälle där vi bara sköter oss själva och skiter i andra!
Jag vill och önskar att vara större än så!

Väl mött / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)