Det är över tretton år sedan han dog, min då blivande man. Fram till nu, har jag aldrig drömt om honom. Inte en enda gång. Inte en enda natt!

Det är över tretton år sedan han dog, min då blivande man. Fram till nu, har jag aldrig drömt om honom. Inte en enda gång. Inte en enda natt!
Men nu…

Jag öppnar fönstren, under morgonen, ställer upp balkongdörren en aning och låter försommaren bilda korsdrag i hela lägenheten.
Det doftar nyklippt gräs. Det blir allergier av sådant. Det kliar i näsan.
Himlen är ljust blå. Några enstaka ensamseglande moln, far sakta förbi. Försöker finna mönster och bilder i dem, molnen, men det är mest bara tussar av vitt.
Kaffet är för starkt, det tycker jag om.
Ligger på golvet i vardagsrummet.
Min blick vilar, genom balkongdörrens öppna springa, rakt upp i himlen.
Ser på molnen. Andas. Lugnt och fint.
Ångesten lägger sig sakta, sakta och jag känner parkettens hårdhet mot ryggen. Det är okej. Jag är okej…
Det är en vacker morgon.