Det är över tretton år sedan han dog, min då blivande man. Fram till nu, har jag aldrig drömt om honom. Inte en enda gång. Inte en enda natt!

20200612_092043Det är över tretton år sedan han dog, min då blivande man. Fram till nu, har jag aldrig drömt om honom. Inte en enda gång. Inte en enda natt!
Men nu…

Jag öppnar fönstren, under morgonen, ställer upp balkongdörren en aning och låter försommaren bilda korsdrag i hela lägenheten.
Det doftar nyklippt gräs. Det blir allergier av sådant. Det kliar i näsan.
Himlen är ljust blå. Några enstaka ensamseglande moln, far sakta förbi. Försöker finna mönster och bilder i dem, molnen, men det är mest bara tussar av vitt.
Kaffet är för starkt, det tycker jag om.
Ligger på golvet i vardagsrummet.
Min blick vilar, genom balkongdörrens öppna springa, rakt upp i himlen.
Ser på molnen. Andas. Lugnt och fint.
Ångesten lägger sig sakta, sakta och jag känner parkettens hårdhet mot ryggen. Det är okej. Jag är okej…
Det är en vacker morgon.

20200612_055150Det är tidigt, tidigt på morgonen och en av de bästa timmarna på dygnet.
Katten gör mig sällskap. Puttar och buffar på mig, med sitt huvud. Lägger sig tillrätta, efter en stund, på min mage och spinner. Där ligger vi sedan och tänker.
Eller… jag tänker och grubblar och katten njuter nog mest, av hela morgonstunden och bara är.
Hon är så självklar, katten, tar för sig. Gör precis som hon vill. Man skulle vara mer som katten, bara ta för sig, vara självklar och tydlig, på något sätt. Ta plats.
Jag är inte sådan. Jag är mer ”laid back”, betraktande, finkänslig och blyg. Jag förstår inte alltid min omgivning. Det finns diagnoser för sådant. Jo, det finns på papper…

Det är över tretton år sedan han dog, min då blivande man. Fram till nu, har jag aldrig drömt om honom. Inte en enda gång. Inte en enda natt!
Men, de senaste nätterna har han besökt mina drömmar. Intensivt. Frenetiskt. Passionerat.
20200612_054854Det skapar ångest. Saknad. Längtan. Önskan om… Det bor borttappad kärlek i det. Det finns en del frågor, som inte har några svar.
Sorgen efter honom söp jag bort, under flera år. Fylla, fester, sprit till minneslöshet, på jakt undan tomheten, komma bortom förlusten och all ogråten gråt.
Han var nog orolig för mig.
Han var förmodligen upprörd över hur jag valde att hantera livet, sorgen, döden och livssituationen.
Men jag är okej. Nu är jag okej…
Jag är en stadig, grundad och trygg människa…
Jag säger det till honom, när vi ligger där på golvet, jag och min självklara katt.
Jag är okej nu…

Det är över tretton år sedan han dog, min då blivande man. Fram till nu, har jag aldrig drömt om honom. Inte en enda gång. Inte en enda natt!
Nu drömmer jag om honom, intensivt, hårt och brutalt…

Det blir en fin dag…

Väl mött / Arthur
(Foto/Bilder: Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s