Var du rädd? Befrielse? Väntade du och förstod? Jag går förbi ditt hus ibland. Det är tomt numer.

IMG_20200623_163822_010Jag frågar mig; Var du rädd? Befrielse? Väntade du och förstod?

Jag går förbi ditt hus ibland. Det är tomt numer. Tomt, glömt och försvunnet ur människors minnen.
Jag kände dig väl. Tappade bort dig, när jag själv valde andra vägar och nya mål.
Jag valde nykterheten och livet.
Du valde missbruket och vägen nedåt och bortåt…

Fönstren gapar ännu svarta.
Ett liv har levts där innanför. En människa, med drömmar, mål och riktning, har andats, älskat och njutit av livet där inne. Av detta, finns inga synliga spår.
Husets ljusa fasad, skvallrar inte om vad som hände där innanför. Ingenting om livet som levdes, innanför dess väggar och tak av rödaste tegel, avslöjas.
Allt det trasiga, söndriga och olyckliga, finns inte att tyda och se, någonstans.

Jag frågar mig; Var du rädd? Befrielse? Väntade du och förstod?

Jag tänker på förlupen tid.
Missbruket. Misären. Trasigheten. Spriten, som tog över…
Alla förhoppningar om; ”Den här gången… nu ska det fungera… den här gången är det på riktigt”…
Med misslyckande efter misslyckande, föds misstro och ett ifrågasättande; ”Det kommer aldrig att fungera”!
Om och om igen, nya försök och nya andetag. Det måste, måste gå…
Nu! Den här gången…
Vem ska rädda trasiga själar? Vem?

IMG_20200617_091800_121Du fortsatte på missbrukets väg. Genom svårslagen snårskog och jakten på mer, mer och ytterligare lite till. Jakten på känslor av fest, lättja och uppsluppenhet. Det uteblev! Med tiden uteblev känslan av glädjande rusighet.
Festen var över.
Djupare och djupare sjönk du nedåt och bortom all räddning.
Ständigt nekande, förnekade och ljugande.
Mer fest! Mer sprit! Ännu mer fylla…

De fann dig efter en vecka. Död. På golvet i vardagsrummet. Ensam.
Jag undrar vad du tänkte, när döden kom och hämtade dig? Var du rädd? Befrielse? Väntade du och förstod?
Det som besvärar mig, det som jagar mig när jag funderar över dig och döden, är ensamheten! Att dö, ensam, på vardagsrumsgolvet… Ingen att hålla i handen. Ingen famn att tyst, få vila i… Att ensam möta döden, utan en vän, utan någon nära…

Var du rädd? Befrielse? Väntade du och förstod?
Jag går förbi ditt hus ibland. Det är tomt numer. Tomt, glömt och försvunnet ur människors minnen.
Vem ska rädda trasiga själar? Vem?

/ Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s