Att skiljas åt. Återigen vara en.
Jag här och han, ”Mannen jag alltid ville hålla i handen”, där borta, bortanför natten och utanför mina dagar.
Det blev ett ögonblick, av kärleksfulla samtal, beröringar och ”jag saknar dig”. Ett kort intensivt möte, vid gryningen, precis, där dagen tar vid.
En omfamning, en kyss, när ingen annan såg, och där ingen annan vet.
Vi markerade varandra, med smekningar över handryggen. Lekte kurragömmalekar, i smyg, med fingrarna. Trasslade in oss…
Du och jag.
Saknaden och längtan, krossar mitt bröst, långt innan vi skiljs åt. Jag krackelerar. Går sönder.
Frågorna om varför, tränger sig inåt, mot mitten av livet, där ingen tydlighet finns…
Skyndsamt, innan dagen anmäler sin morgontjänstgöring, möts vi ibland.
Korta, icke planlagda möten, för hastiga kyssar, samtal, händer och kroppar, som möts…
Du och jag. Vi två.
Vi, som skulle vara för alltid, alltid…
Ljuset söker sig in, genom mitt sovrumsfönster, tidigt, tidigt, under morgonen. Livgivande.
Ny dag, nya andetag och bara jag.
Saknaden blir värst.
Jag förlägger dem inom mig, dessa möten. Du och jag. Ett ögonblick. En stund. Tillsammans.
Somliga sår och sorgligheter, går aldrig över. Det finns för alltid inristade och inkarvade i själen, som runor och hårda etsningar. Hårt präglade i själen. Alltid där, redo att synliggöras. Blottläggas.
Ibland, gör det sig påmint och lägger sig ovanpå allting annat, under dagen som kommer. Som ett sorgtyngt lock! Det sätter tonen för mående, livet och alla tillhörande känslor. Det river och ligger an, mot själen, och kroppens alla inneboende känslor.
Naken. Sårbar. Ensam. Sorglig och själsligen uttömd, blir känslan för de kommande timmarna.
Ett hastigt besök i mina drömmar och under natten.
Du…
Jag saknar dig.
Jag saknar dig, viskar jag, innan dagen tar sina första djupa andetag.
Jag tänker fortfarande på dig…
Mannen jag alltid ville hålla i handen…
Väl Mött / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 