Jag bara undrar…
Grubblar lite ibland, i min ensamhet…
Ja, om kroppar, meningsutbyten, åsikter och fixeringar.
Det pratas ju en del…
Det skrivs ännu mer…
Det gnisslar och knotas lite, av missnöje, från olika hörn…
Det diskuteras och ventileras.
Ibland skapar åsiktsutbyten, frustration, irritation och uppretad sinnesstämning, bland debattörer och åsiktsutbytare.
Jag frågar mig; När passeras gränsen för det som omnämns som utseendefixering och fåfänga?
När blir man fixerad vid sitt yttre och när blir ”att-vara-mån-om-sitt-utseende-och-sin-kropp”, en ful högfärd och egenkärlek?
Om jag är mån om min hälsa, min kost och försöker att leva så hälsosamt som möjligt, är jag utseendefixerad då?
Om jag uppskattar min kropp, har insett vikten av att ta hand om den, träna den och röra på den, är jag besatt av mitt utseende då!?
Om det här den enda kroppen jag faktiskt har fått, med allt vad det innebär, som egenskap av människa och man, och väljer att vara rädd om den, är jag självupptagen och egenkär då? Är det detta som är att vara utseendefixerad?
Om jag tycker att det är av yttersta vikt, vad jag äter, hur jag äter det och vad jag stoppar i mig, och dessutom vet vad det gör med min kropp och kroppens alla celler, är jag besatt av mig själv då?
Om jag tycker om, på mitt sätt, att få känna mig fin, ha ett schysst yttre och, ibland till och med känna mig attraktiv, är jag då utseendefixerad och ”helt fel på det”? Fortsätt läsa
Vardagliga Anteckningar... 