Jag bara undrar… Grubblar lite ibland, i min ensamhet… Ja, om kroppar, meningsutbyten, åsikter och olika fixeringar.

20200704_094915Jag bara undrar…
Grubblar lite ibland, i min ensamhet…
Ja, om kroppar, meningsutbyten, åsikter och fixeringar.

Det pratas ju en del…
Det skrivs ännu mer…
Det gnisslar och knotas lite, av missnöje, från olika hörn…
Det diskuteras och ventileras.
Ibland skapar åsiktsutbyten, frustration, irritation och uppretad sinnesstämning, bland debattörer och åsiktsutbytare.
Jag frågar mig; När passeras gränsen för det som omnämns som utseendefixering och fåfänga?
När blir man fixerad vid sitt yttre och när blir ”att-vara-mån-om-sitt-utseende-och-sin-kropp”, en ful högfärd och egenkärlek?

20200704_091953Om jag är mån om min hälsa, min kost och försöker att leva så hälsosamt som möjligt, är jag utseendefixerad då?
Om jag uppskattar min kropp, har insett vikten av att ta hand om den, träna den och röra på den, är jag besatt av mitt utseende då!?
Om det här den enda kroppen jag faktiskt har fått, med allt vad det innebär, som egenskap av människa och man, och väljer att vara rädd om den, är jag självupptagen och egenkär då? Är det detta som är att vara utseendefixerad?

Om jag tycker att det är av yttersta vikt, vad jag äter, hur jag äter det och vad jag stoppar i mig, och dessutom vet vad det gör med min kropp och kroppens alla celler, är jag besatt av mig själv då?
Om jag tycker om, på mitt sätt, att få känna mig fin, ha ett schysst yttre och, ibland till och med känna mig attraktiv, är jag då utseendefixerad och ”helt fel på det”?

20200625_160559Om jag, och som alla andra egentligen vet och känner till, vet nyttan av att styrketräna, motionera och röra på mig och då dessutom tillförskansar mig en trevlig fysik och flexibilitet, är jag utseendefixerad då? Är det detta som är att vara totalt uppslukad av sig själv och ses som ytligt utseendefixerad av andra?
Var går gränsen, innan människor börjar att reta sig på en och ondgör sig över ens person?
Vad är utseendefixering, exakt?

Om jag uppskattar att vara rädd om min hud, ta hand om den på bästa sätt, eftersom jag vet att det är den enda huden vi fått, och om jag gillar att ta hand om mig själv, på bästa möjliga sätt, för att jag faktiskt tycker om mig själv efter år av självförnekelse, är jag då utseendefixerad och en ”pain in the ass” för min omgivning?
Retar det människor om jag är stolt över min kropp, för att den faktiskt fortfarande fungerar och för att jag ständigt söker nya utmaningar för kroppens kapacitet, och bjuder jag då in till förbittring och ilska, för att jag har insett storheten med att faktiskt ha en kropp, som jag dessutom vill vara rädd om? Kroppen är f*nimej helt magisk!
Är jag hopplöst praktälskande och förbannat fåfäng då…

20200703_105628Om jag vill må bra, finna sätt att må ännu bättre på, som till exempel genom träning, kost, motion och ett väl omhändertagande av mig själv, och dessutom har mage att bjuda på det ibland, i bild och text, blir jag då föremål för kroppshets, kroppsfixering och självupptagen fåfänga?
Är jag; Utseendefixerad? Fåfäng? Högfärdig och ”vem-f*n-tror-du-att-du-är”?

När passeras gränsen?
När går man i mål som ytlig, förflackad och utseendefixerad..?
Jag bara undrar…
Grubblar lite ibland, i min ensamhet… Ja, om kroppar, meningsutbyten, åsikter och olika fixeringar.

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s