Tankebrus, en tidig morgon i Augusti. Det kändes trevligare att vakna i morse. Lättare. Mjukare.

Tankebrus, en tidig morgon i Augusti.

Det kändes trevligare att vakna i morse. Lättare. Mjukare.
Låg kvar i sängen, såg ut genom fönstret och kände efter. Blev gråtmild. En aningen orolig. Bestämde mig för att koka mitt kaffe och dricka det i sängen, under tystnad. Monstret, katten, gjorde mig sällskap och vi satt bara där, mellan kuddarna och täcket, och bara var lite mer levande.
Och medan katten fick massage över magen, så försökte jag att samla ihop mig själv och alla mina grubblerier. Det kändes okej. Lättare att andas.

Alla mina tankar rör sig som satelliter, kring mitt intellekt och förnuft.
Ett evigt brus.
Intellektet samarbetar inte med mina känslor.

En vän sa en gång att skrattet är inneboende hos gråten. Tycker att det är så vackert. Det kan ha varit tvärtom. Gråten, är inneboende hos skrattet?
Kom och tänka på, apropå inget alls, Lars Norén och ”Kaos är granne med Gud”!
Ordning och reda, är förmodligen bästa vän med virrvarr och förvirring? Kanske?

Jag försöker att beskriva hur det är att vara en människa som lever i ett märkligt gränsland till världen.
Jag försöker att förklara för min omgivning hur det ser ut, hur det känns och vad som händer, med en människa som ibland upplever maktlöshet och fullständig meningslöshet. Det är ganska komplex, svårbegripligt och innehållandes många olika delar och ingredienser! Allt är naturligtvis individuellt, ser olika ut, men mycket av det jag beskriver och berättar, finner andra i liknande situationer stort igenkännande i. Hur det än är, så är det många som inte förstår och inte riktigt får grepp om hur det är att vara nedstämd, deprimerad, och leva i fullständig känslomässig laglöshet.
Det är ett mindre krig!
Det är svårt för dem, som aldrig varit där, att förstå! Till dem vill jag förmedla; Har du inget konstruktivt och riktigt genomtänkt att förmedla, utöver vardagscitat och utdrag ur självhjälpsböcker och hejarop från dessa enerverande livscoacher, så kan du vara tyst! Täpp till kakhålet och återkom när du själv, om du har otur, landar i gränslandet mellan den verkliga världen och nedstämdhetens diffusa periferi.

Ta hand om dig, därute i livskaoset, så gör jag mitt bästa från min vrå av Vintergatan… Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto/Bild; Arthur)

I min kropp, i mitt inre, emellertid, råder kaos och oordning. Förvirring. Ostadighet…

”Känslorna naglar sig fast,
klöser sig inåt,
genomborrar mig,
tar över.
Myteri!
Intellektet kapitulerar,
ger upp och slutar andas…
Mitt förnuft, samarbetar inte,
med kroppens enfärgade
inneboende känslokaos!
Är jag förlorad”?

Fortfarande, under morgonen, är mina fönster öppna. Lite kyligare. Lite svalare.
De tunna vita bomullsgardinerna i mitt sovrumsfönster, rör sig lite, när hösten börjar andas därute i världen, utanför mina fönster. Innanför mina vita väggar, i min vrå av Vintergatan, råder lugn och ro. Det är tyst och stilla. Atmosfären omkring mig, består av ostördhet och andakt.
I min kropp, i mitt inre, emellertid, råder kaos och oordning. Förvirring. Ostadighet. Sorg.
Jag saknar livet och lusten! Trött…
Mitt förnuft, mitt intellekt och min intelligens, samarbetar inte med mina känslor.
Jag intellektualiserar, jag vet och jag har facit på hur jag ska arbeta för att nå ett stadigt och stabilt mående, och jag har förnuftet med mig när jag krigar på, men känslan är inte med i båten!
Det spretar och drar åt olika håll och jag får inte ihop det! Som ett pussel, vars delar tillhör olika lådor, de har hamnat i fel kartonger… det går inte att sammanföra delarna, hur mycket man än försöker och anstränger sig.
Jag gör alla rätt! Jag kammar hem stora A, enligt bokens alla regler, i alla mina försök att ta hand om mig och mitt mindre bra mående! Helt ärligt, så borde jag f*nimej få medalj i självomhändertagande och egenvård!
Jag motionerar, tränar och gör min yoga!
Jag äter sunt, bra och schysst och jag tar promenader och mediterar emellanåt…
Jag vilar och ser till att få ordentligt med återhämtning och jag prioriterar bort allt det som skapar energidränage och hjärntrötthet och jag väljer sådant som ska ge mig njutning och lusta.
Psykologen; ”Att söka livslockelser, njutbarheter, är av yttersta vikt”!
Men nej! Resultatlöst! Fullständigt meningslöst!
Men, jag fortsätter ändå… för tänk om alla mina ansträngningar, bär frukt i morgon? Tänk om lönen, för allt mitt hårda arbete, kommer i morgon? Tänk om…
Jag är inte en man som ger upp, även om uppgivenheten susar i mitt huvud…
Jag är Envisheten och ”Tänk om i morgon”…
Maktlösheten, har inte ett hemmahörande hos mig!

Det här är inte jakten på lyckan!
Det här är strävan undan meningslösheten och vemodet…
Om jag bara kan få lite mening och lusta i tillvaron, så ska jag förbli nöjd och tillfreds! Jag begär inte mycket!
Jag vill vara levande och njutbar!

Ta hand om dig, därute i vida världen och cyberrymden… Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto/Bild; Arthur)

Eftertänksamhet. Reflektioner. Tankar i ett härligt virrvarr, en förmiddag i Augusti.

Eftertänksamhet. Reflektioner. Tankar i ett härligt virrvarr, en förmiddag i Augusti.

Det blåser i björken, utanför mitt fönster. Genom min öppna balkongdörr, susar och brusar det lite, som från ett vattendrag, och löven håller ett hårt grepp om grenarna, ännu lite till. Känslan av höst, kryper tätt intill kroppen och huden. Det är lite sommar kvar, jag vet, men höstens antågande går inte att förbise. Det är på gång. Ligger och lurar utanför min vrå av världen. I morse när jag vaknade, tidigt, tidigt, var sommarljuset i sovrummet borta. Inga skuggor och inget guldgult ljus, som lekte tafatt över taket. Saknad. Tomhet.

Joggade igår. Gav mig ut under förmiddagen. Skrapade ihop fem kilometer. Det var skönt. Älskar att röra på kroppen! Det blev ett mindre krig. Krigade mig fram! Det ska ge mig energi, klartänkthet och skingra min oro och mitt svårmod. Få igång hjärnan. Reboot. Det gjorde inte det. Det uteblev. Men, jag gör ändå! Jag ger mig inte! Det måste gå! Det måste… På’t bara!

Grannarna äter frukost på gården. I mitt kvarter har de boende, kvinnorna naturligtvis, gått samman och skapat en oas på den gemensamma gården. Planterat växter, blommor i regnbågens alla färger och stora mängder av grönsaker. De har ordnat med utemöbler i trä, ljuslyktor och plädar för alla att njuta av. På kvällarna dricker de vin, äter grillad mat och skrattar så att de ekar över hela gatan. Det smittar av sig på mig, som hör dem, genom mina öppna fönster. Jag blir varm i magen, av att höra dem. Jag blir gladare och känner genuin ömhet och hjärtlighet, för dem. Jag deltar inte. Jag orkar inte. Mina energier måste sparas på. Jag prioriterar och väljer bort. Jag har annat att spendera min ork och min kraft på. Och ja, de har bjudit in mig till sina mat och vinkvällar, men jag har tackat nej! Jag dricker inte vin. Jag äter inte kött. Jag är nykter alkoholist. Vegetarian. Och… Jag orkar inte umgås. Energidränage.

Det är tyngd i tillvaron. Som att släpa runt på en stor jutesäck, fylld med grå småsten. Tyngd. En börda. Ett lågtryck över min vrå av världen. Det bor maktlöshet och olust i det. Det finns olust och en aning antipati, i livskaoset och livströtthetens tyngd…

Synonymerna till ”tung/tyngd”, tror jag att de flesta kan rapa upp… Jag fann ytterligare några, ett stycke längre ned på sidan, som gav en lite mer konstruktiv och tilltalande ”fighting spirit”; Betydelsefull, inflytelserik, viktig, mäktig… Tar till mig det!
”Det är ett jä*la tungt liv, just nu! Otympligt och tungt bara”! Jag byter ut ”tungt” till ”betydelsefullt”! Det känns genast bättre!

Det måste gå. Det måste… På’t bara! Nu älskar vi skiten ur den här dagen, oavsett!

Ta hand om dig, därute i livskaoset och cyberrymden, så gör jag mitt bästa från min vrå av världen! På återläsande och väl mött / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)