”Måste du alltid skriva om mörker, vemod och trasigheter? Måste du alltid berätta om psykiskt dåligt mående och psykisk ohälsa”?

”Jag ligger kvar på golvet,
väntar på att slå i botten.
Hudlöst. Sönderskavd.
Psykiskt illamående”…

”Måste du alltid skriva om mörker, vemod och trasigheter? Måste du alltid berätta om psykiskt dåligt mående och psykisk ohälsa”?
En kommentar jag tilldelats av en bekant.
”Det finns annat att skriva och berätta om”!
Jo, förvisso finns det mängder av andra upplevelser att skriva ner och dela med andra, och jag tycker nog själv, att jag är ganska bra på att bjuda in till både ock. Dock, är mitt liv väldigt färgat av känslornas upp och ned gång… Det är kaosartat ibland… Jag lever i en ständig raksträcka av vemod. Ibland faller jag till botten och blir till ett orkeslöst knytt.
Ber inte om ursäkt för det längre!
Fuck you!

Träffade Psykologen igår.
Han blir, ibland, irriterad på mig. Fullt förståeligt! Jag fattar…
”Sluta upp med att censurera dig själv, när du besöker mig”, sa han.
Och det, är exakt vad jag gör! Jag övervakar och väger det jag säger, hur jag säger det och hur jag reagerar. Ber om ursäkt för att jag svär! Jag svär så det osar svavel! Jag är så arg på livet!
Jag är j*vligt förbannad på Gud, som så underbart inte existerar, och jag förbannar Gud, för att hon inte hör mig!
Och innan jag ens har börjat gråta, för att jag verkligen behöver det, så hindrar jag mig själv genom att säga; ”Nu ska jag inte gråta”! Och med det, punkterar jag känslan av ogråten gråt och den försvinner ut och bortanför rummets fyra väggar. Blockerar mig själv! Censur!
Vi har träffats så länge nu att han vet… Jag ”fuskar” ibland. Vill inte! Orkar inte! Har ingen lust! Jag sitter mittemot honom och ”låtsas som om”…
”Det här, mitt kontor, är en fristad och här är nästan allt tillåtet! Här är trygghet! Du ska vara trygg här! Jag ser på hela dig att livet är svårt! Jag ser hur du rör dig, hör hur du talar och jag kan dig! Du kan fuska hur mycket du vill… Jag. Ser. Dig”!
Jag svarade; ”Avatar”!
Psykologen började skratta. Det gjorde jag också.

Jag. Ser. Dig…

Ta hand om dig, därute i livet och cyberspace! Jag gör mitt bästa, från mitt hörn i världen… På återläsande och väl mött / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)

Jag skriver oerhört mycket. Det mesta av alla mina tankar, ord och meningar, hamnar i sin ensamhet i datorns hårddisk. Jag har börjat censurera mig själv.

”I hjärtat och själen,
bygger ensamheten bryggor och landgångar,
för att nå alla delarna av tomhetens boningar”…

Reflektioner. Sensommarmorgon. Eftertänksamhet och funderingar, i ett enda osammanhängande gytter.

Det är svårt att leva och vara människa. Man ska absolut inte isolera sig när man inte mår bra. Man ska absolut inte utesluta vänner, när man kladdar runt i livets understa skikt. Dock… Jag vill vara ifred. Ensam. Orkar inte. Vill inte. Jag kan inte förmå mig att bjuda in till min vrå av världen, när jag inte fungerar! Det är inte bra, jag vet, men för mig är ensamheten tryggast.
”Det är svårt att vara människa”, skrev inte August Strindberg. ”Det är synd om människorna”, författade han däremot.

”Jag Googlade dig! Jag skulle aldrig ha gjort det”…

Känslorna ligger precis under huden. Det är som om Känslornas nervändar ligger precis under skinnet. Så nära till skratt, nära till gråt och ännu närmre till ilska. Gråtande frustration. Skrattande irritation. Bergochdalbana av känslor. Det är oerhört utmattande. Arbetsamt. Som att springa ett känslomaraton, i motvind! Jag är trött. Hjärntrött! Överhettad på något sätt!

Jag skriver oerhört mycket. Det mesta av alla mina tankar, ord och meningar, hamnar i sin ensamhet i datorns hårddisk. Jag har börjat censurera mig själv. Jag har börjat avstå från att bjuda in till det mörkaste, märkligaste och de mest olustiga av mina grubblerier.
Och jag har börjat göra det, för att det kostar. Det kostar på…
”Jag Googlade dig! Jag skulle aldrig ha gjort det”… Man blir ensam. Det blir inte mycket kärlek, nya möten och tvåsamhet, när man skriver om nedstämdhet och psykisk ohälsa. Ingen orkar. Människors mod räcker inte till. Rädslorna tar överhanden och människor blir undvikande.
Och… männen är räddast! Fegare! De bor mer och fler rädslor hos män, än hos det motsatta könet…

Synonymer till ensamhet; avskildhet, isolering, enslighet, övergivenhet och… tomhet.

Allt som oftast, numer, tänker jag att det var ogenomtänkt att bjuda in människor till min vardag och mitt, ibland, svårhanterliga liv. Är det så smart, egentligen, att slaska runt med livets mest privata och stundom svårbemästrade livssituation? Har jag verkligen tänkt igenom konsekvenserna och baksidan av att vara publik och öppen kring psykisk ohälsa? Depressioner, nedstämdhet, vemod och sorg, besvärar människor. Det blir obehagligt och obekvämt för andra att ta del av allt livskladd. När man skriver och berättar, försöker att förklara, hur det är i ett livskaos, så är man dömd och etiketterad som svårmodig, tung och ”svår”. Det är allt man är. Det är allt man blir.

”Jag Googlade dig! Jag skulle aldrig ha gjort det”…

Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto/Bild; Arthur)

Reflektioner och eftertänksamma tankar, i en härlig oordning!

• 

Reflektioner och eftertänksamma tankar, i en härlig oordning!

”Solen står högt över fälten
Vinden går lojt genom säden
Värmen vilar och väntar
Det susar och söver i träden”…
~Lundell~

Raderna av kärlek och tvåsamhet, har susat i mitt huvud sedan tidig morgon. Det händer ganska ofta, att dagen börjar med en melodi och några textrader. Det börjar som en liten krusning, en lågmäld viskning, i bakhuvudet och växer till sig till en fullskalig melodi. I min version av Lundells ”Kärleken förde oss samman”, är det Anna-Lotta Larsson som sjunger, inte Herr Lundell.
Jag gillar egentligen inte Lundell. En mansgris. Självgod. Nedlåtande. Men somliga texter har han fått till med bravur. Det tillskriver jag honom. Man får lära sig att, ibland, se skillnad på sak och person. Fast… somliga saker och personer blir till ett och detsamma. En klump. Ett enda stycke obehaglig känsla och otäck individ. Inga namn. Inte idag.
Herr Lundell och jag har en sak gemensamt; Missbruket! Men, emedan jag har tagit tagit itu med mitt, så är han kvar i sitt..?

Mitt älskade Monster, katten, har kräkts under natten. På soffan. En vit soffa. Nytvättad. Det gick en djup suck genom hela mig. Tvätta igen. Det gör inget! Men… naturligtvis vaknar oro hos mig! Jag är en känslig och oroande människa, så det blir genast en gnagande ängslan hos mig! Och JA! Jag VET! Katter spyr lite nu och då, utan större anledning, jag vet det med mitt sunda förnuft, men hjärtat hänger inte med i intellektets resonemang! Så jag blir orolig och hoppas att det ”bara” var en tillfällighet. Min älskade följeslagare och kompis! Vill inte att hon ska må dåligt! Djur ska bara få ha det bra och bäst!

Tog en promenad igår. Drack mitt kaffe på en bänk. Det är lite av en storm inombords, men jag jobbar hårt med att bara vara i stunden och låta allt det tråkiga och trista gnaga på. Jag brukar ha med mig lite småsaker att pyssla med, när det stormiga blir för stormigt. Något att plocka med, känna på, titta på och låta fingrarna leka med, så att jag som människa stannar kvar i nuet, i stormens lugna öga, så att inte det negativa tar över. Det fungerar ganska bra… Det är att vara i en medveten närvaro, medan livskaoset dundrar på! Notera det, men leva ändå!
Jag uppskattar den förmågan hos mig! Det tog lite tid, men det är ovärderligt och jag applicerar det på nästan allt jag gör!

Var rädd om dig, därute i världsordningen och Vintergatan… Jag gör mitt bästa, från min vrå i sommaren…

Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto/Bild; Arthur)