Jag lyssnar till guidade meditationer. Det passar mig bra. Det tog tid för mig, att landa i meditation. För mig var det svårt att komma till ro.

Kaffe kickade igång dagen.
En varm kattmage att smeka, bjöds jag också på. Som alltid.
Håret stod på ända, efter en rörig natt, och sängkläderna låg på golvet när jag vaknade tidigt i morse.

Vädret bjuder på femtio nyanser av grått.
Mediterade en stund. Kattmagen fungerar fint under Mindfullness; känner efter, smeker och landar sakta i ett här och nu. Oxytocin. Lugn-och-ro-hormonet. Må-bra-hormon. Jag brukar få hjälp, av en underbar inkännande kvinna och pärla, med berörings- och avstressande massage några dagar i månaden, men under rådande omständigheter så kom det av sig…
Det gjorde mig mycket gott. Det är dags att återuppta det! Beröring får må-bra-hormonet att rusa i kroppen.
Psykiatrin erbjuder inga som helst alternativ till medicinering och ”traditionell” vård. Allt sådant ”trams”, får man ordna ensam och själv. Jag är väldigt kritisk till Psykiatrin. Har skrivit det förr, men det finns mycket att göra och mer att önska av den psykiatriska vården.

Jag lyssnar till guidade meditationer. Det passar mig bra.
Det tog tid för mig, att landa i meditation. För mig var det svårt att komma till ro. Det är svårt att meditera. Men med övning…
Oro, en del ångest och faktiskt oförklarliga rädslor, kryper ständigt i kroppen, som sökande insekter, och jag kan omöjligt sätta pekfingret på vad det beror på. Det bara är där. En del av mig. Krypande stressande oro och oförklarliga rädslor. Jag har ingen bra förklaring till det! Känslighet? HSP? Avsaknad av skyddsfilter och skyddsbarriärer?
”Allt som finns i kroppen och somligt som sker i huvudet, behöver inte alltid ha en förklaring och behöver inte alltid ha en orsak. Försök att låta det vara. Fastna inte där! Allt är inte svart eller vitt”. Ord sagda av Husguden Psykologen. Det tröstar lite. ”Försök att låta det vara”…
Allt behöver inte ha en orsak och verkan. Allting som sker i kroppen behöver inte ha en förklaring! Dock blir det svårt för mig, som gärna vill veta varför och som ständigt är en sökare, att känna trygghet i det oförklarliga. Jag vill finna svar och roten, till varför det är som det är och varför det blivit som det blivit. Acceptans och ett godkännande av ”oförklarligheter” passar inte riktigt mig.
Jag behöver svar! Jag vill veta!
Men… jag tror på spöken. Andar. Själavandring.
Oförklarligt, jag vet, men jag tror på bönen, andar och själen och det gör hela situationen än mer svårbegriplig och märklig…

Dagen består, som alltid och lika rutinmässigt tryggt som fröken ur, av en joggingtur och frisk luft. Träna lite och laga mat.
Träning, mat, frisk luft och lugn och ro, är medicinen just nu. Det är vad jag har att tillgå och erbjuda mig själv.
Psykiatrins alternativ, piller i gult, rosa och ljust grönt, fungerar inte för mig. Det blir bara biverkningar och inga positiva effekter alls. Jag är omöjlig att medicinera, så alternativen får jag sköta själv!
Jag är bra på det, alternativen. Jag är bra på att söka, leta och prova nya saker och nya alternativ. Inte främmande för något!
Jag har provat det mesta, allt från kristallhealing till björkaska och fasta, och det är bara att leta vidare. Jag är en sökare. Jag är en letare och vill veta… Det måste finnas ett svar och en lösning, därute någonstans!
Det är det som är så bra med mig, jag är aldrig, har aldrig varit, passiv i mina mörkaste perioder. Det går långsammare, trögare, hela tillvaron och allt jag gör, men jag har aldrig lagt mig ner på golvet och väntat på att fullständigt slå i botten! Vägrar att ätas upp av känslornas svärta och kladd.
Jag är envis. Jag är medveten. Jag vet att nedstämdheten och depressionerna egentligen inte är en del av mig… Det är bara sådant som, oinbjuden, huserar hos mig och ockuperar min person och mitt sinne.
Det ÄR inte jag. Kidnappad. Ockuperad.

Ta hand om dig, därute i världen och vardagsbruset, så gör jag mitt allra yttersta, från min vrå av Vintergatan… / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)

Via ett videosamtal, vilket jag inte alls uppskattar, stresspåslag som river runt i huvudet, fick jag ett snabbt och akut samtal med psykologen häromdagen.

Irrande, planlösa, förvirrande reflektioner och tankar, en förmiddag i september…

Det är svårt att vara människa, var det någon viktig människa som sa. Strindberg?
Eller han sa nog att det är synd om människorna. Ett Drömspel. Ett spel av drömmar.
Hur det än är med det där, så är det knepigt att vara människa. Det är svårhanterligt för somliga av oss, livet, emedan andra har enklare och mjukare livsvillkor.
Det finns avund i det! Andra människors lätthet. För mig har det blivit en snårskog.

Och för somliga av oss försvåras livet, med djuplodade grubblerier och funderingar, de tar överhanden, och det är svårt att finna balans och klarsynthet i allt tankegytter. Det blir ofta negativitet och självanklagelser!
”Tänk inte så mycket! Tänk positivt! Var glad för allt det vackra i livet. Positiva affirmationer är bra, självindoktrinering! Det finns alltid de som har det värre! Ryck upp dig”!

Via ett videosamtal, vilket jag inte alls uppskattar, stresspåslag som river runt i huvudet, fick jag ett snabbt och akut samtal med psykologen häromdagen.
Jag hade tur. Han fanns tillgänglig.
Jag har lyckan som funnit, efter flera års grötande och bråkande, en bra, stadig och lyhörd psykolog! Det är faktiskt få förunnat,  för det är ingen ordning på psykiatrin! Misslyckande. Fiasko! Under all kritik!
Men… jag behövde snabbt få ordning och vägledning i mitt livskaos. Bara få prata, berätta och lösgöra mig själv från svårmodet på något sätt.
Punktera mina känslor och grubblerier.
Jag går sönder av inre stress. Jag känner mig trasig och räddhågsen. Behöver stöd, objektivet, och någon annans infallsvinklar.

Jag bär på självförebråelser. Skuldbelägger mig själv. Jag sparkar på den, som redan ligger ner. Trött. Hjärntrött.
Ständigt dåligt samvete för att jag inte vill. Jag orkar inte vara deltagande. Vill mest vara ifred. Jag berättar för Herr Psykologen att jag upplever mig själv som lat, ful, slö och undanglidande.
Jag har svårt att vara tydlig! Vill inte såra någon. Vill inte vara till besvär.
Jag beskriver den inre stressen, allt det där som ”ligger på” i vardagen, de yttre faktorerna, samhällsstrukturerna och dess normer och jag själv… som inte vill, saknar lust och inte orkar.
Jag är förtvivlat trött. Sover mycket just nu.

Jag träffar psykologen på fredag igen, live och irl. Han bad mig, via videolänken, att skriva ner det som besvärar mest, det som känns mest betungande.
”Skriv vilt och hejdlöst! Jag vill att du ser på det du skriver med objektivitet och försöker, jag säger försöker, ingen press, att finna bra motsatser och sådant, i alla själsliga skrapsår, som faktiskt är bra och kan vara tillgodo för dig! Vad av allt det du skriver, kan vara bra och utvecklande? Vad kan du faktiskt ha användning av och se på som en del av din personliga utveckling”?

Jag gör det han bad mig om.
Jag har skrivit och skrivit och sitter som bäst med mina skrivna ord och försöker finna motsatser, bra saker och sådant som kan vara bra för mig. Det blir svårt, men jag gör så gott jag kan…
Jag använder mig av gula post-it lappar, som jag skrivit ner sådant på, som jag finner någon typ av bra och konstruktiva meningar med, och fäster dem lite överallt i mitt skrivblock. Skriver i marginalerna och ritar pilar.
Det blir rörigt. Som livet. Lappar ovanpå varandra. Gytter. Lite kaosartat.
Men jag är på gång!

Jag träffar psykologen på fredag igen, som sagt. Jag ser fram emot det! Jag behöver yttre förankringar, i form av en annan människas klarsynthet och professionalism.
Jag behöver en annan människas objektivitet och kunnande. Jag uppskattar min psykolog mycket!

Ta hand om dig, därute i Vintergatan och cyberrymden! Jag gör mitt bästa, från mitt hörn i världen! / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)

Lite förvirrad irrande grubblerier, en förmiddag i september…

Lite förvirrad irrande grubblerier, en förmiddag i september…

Höst. Oåterkalleligt.
Det har blåst kraftfullt under natten och björken utanför mitt fönster är redo att gå i två delar.

Sovrumsfönstret står fortfarande öppet, under nätterna. Frisk luft och höstens krispiga kyla, bjuder till bättre sömn.
Naturen har blåst in lite av sitt naturliga skräp, genom fönstret. Det ligger lite björklöv, på fönsterbrädan och på parkettgolvet nedanför.

Tog en joggingtur igår.
Jag gör det några dagar i veckan. Det blir inte särskilt långt! Det går inte fort!
”Gubbjogga”, kan det benämnas som.
Dagarna däremellan styrketränar jag.
Kör lite Yoga. Jag försöker att ta hand om mig, på bästa sätt. Jag är bra på det, att vara rädd om mig.

”I hjärtat och själen,
bygger ensamheten
bryggor och landgångar,
för att nå alla delarna
av tomhetens boningar.

Min kropps gensvar,
när du rör vid min hud,
är som en darrning,
genom lövverket,
i en ek,
en sensommardag.
Älska mig”…

Jag träffar en älskare ibland.
Vi ses enkom för en sak; att njuta av varandra. Njutbart. vällustigt. Sinnligt.
Alla möten är på hans villkor.
Alla våra fysiska njutbara återseenden, är på hans premisser.
Det är okej med mig. Det gör inte så mycket… Jag vet vad jag gav mig in på. Jag är ganska genomtänkt och medveten. Jag är inte dum…

Han är gift. Har barn och fru, i förorten.
Villa, sommarhus och segelbåt.
Vi pratar aldrig om hans familj.
Vi samtalar aldrig om hans barn eller hans fru. Vi lämnar det utanför min ytterdörr. Innanför mina vita väggar, är det bara vi. Han, jag och lusten.

Det uppstod ett problem, senast vi hade en rendezvous…
Jag blev fullständigt golvad av ilska!
Det skaver hos mig. Det ligger ann i själen och klöser sig inåt! Jag förstår inte!
Det smakar surt, som f*n, och det är emot allt jag står för och det är emot alla mina värderingar, åsikter och mitt sunda förnuft!

Av en ren tillfällighet…
Som av en slumpartad händelse, visade han sitt rätta och sanna jag…
Han är rasist. Nationalist.
”Sverige åt Svenskarna”…
Jag blir illamående av det! Besviken. Arg!
Plötsligt är han inte attraktiv och intagande längre. Lusten försvann. Det vänder sig i magen. Arg, arg och maktlöst besviken.
Jag kan omöjligt se skillnad på sak och person, i allt det där…
Jag kan inte se på honom, med samma åtrå och attraktion.
Han blev så ful… Själsligt ful. Frånstötande.
”Känner du svartskallarna i porten bredvid! Har du koll på blattarna i trapphuset intill”?
Vad svarar man? Vad gör man? Hur gör man..? Ilskan kokade upp på en nanosekund, från noll till hundra, på ett blixtrande ögonblick.

Jag vill inte mer….
”Du är inte välkommen längre! Du får gå nu! Jag vill aldrig mer se dig”!
Jag. Vill. Inte. Mer!

”Min kropps gensvar,
när du rör vid min hud,
är som en darrning,
genom lövverket,
i en ek,
en sensommardag.
Älska mig”…

Ha en fin dag och var riktigt rädd om er, därute i världskaoset och livsbruset… / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)