Det är yttre oordning och oreda. Det händer saker som jag själv inte kan göra så mycket åt. Jag får åka med. Jag tycker inte om det…

Tankesnurr. Ingen ordning på mina grubblerier, denna förmiddag i augusti.

Om några veckor blir jag femtio år! Det gick fort. ”Nu är jag verkligen närmare döden, än livet”, sa jag till en god vän. Jag skrattade gott. Det gjorde inte hon. ”Obehagligt! Ibland är du Obehaglig”!

Det är en grå förmiddag. Kaffet blev för starkt. Det gör inget. Jag vaknar till liv. Det är bra! Morgon-teve och en varm kattmage att smeka. Kaos i världen och samhället.
I min vrå av världen, kryper hösten tätt, tätt, intill. Livet ligger på gränsen, mellan sommar och höst. Björken, utanför mitt fönster, börjar bli solgul i bladverket. Molnen, i sin mörkgrå tyngd, hänger tryckande tungt över himlen. Tänder några ljus, för min sinnesros skull.

Det är yttre oordning och oreda.
Det händer saker som jag själv inte kan göra så mycket åt. Jag får åka med. Jag tycker inte om det, förändringarna, men bergochdalbanan är igång och jag har en fribiljett! Grattis! Guldbiljetten! ”Kalle och choklad fabriken”. Willy Wonka. Roald Dahl.
Dessa tanke anknytningar. Tankeassociationer…

Som alltid; Mitt förnuft och intellekt, samarbetar inte med kroppens inre känsloliv. Jag får inte ihop det! Mitt förstånd och mitt surrande känslobrus, pratar olika språk. Det omnämns som Autismspektrumtillstånd, i mina journalanteckningar. Det förklarar en del. Kanske? I min rutinbundenhet och i min vardagliga trivsamma enformighet, uppskattas inte förändringar och förnyelser. Jag försöker att ha en positiv inställning till alla omformningar i min egen livsoas; ”Förändring är bra! Förändringar kan vara av godo. Det blir inte alltid som man önskar och vill, men det kan bli bra ändå”! Jag försöker att anamma samhällets ”normaliteter”; Livet, tillvaron och världen, är i ständig förändring och det är av godo! Dock… Jag tycker inte om förändring och jag tycker inte om ”överraskningar”, som ändrar min världsordning! Jag blir stressad. Nedslagen.

I skrivande stund stör lövblåsen mig, ute på gården, och mina behov av stillhet, lugn och ro. Ljudkänslig. Det kryper i kroppen.
Jag har tagit ur batteriet, ur köksklockan på väggen i köket. Visarens tickande skaver i huvudet. Det svider i öronen. Jag hör varje sekund och varje ryckning som visaren gör över urtavlan. Enerverande. Irriterande. Man kan lösa det ”problemet” med enkelhet; Avlägsna strömkällan ur vägguret, och ljudet tystnar.
Lövblåsen kan jag inte göra så mycket åt. Biter bokstavligen ihop. Ljudet kliar nästan i tänderna. Skavsår i öronen. Lövblåsarmannen måste få göra sitt arbete. ”Det är bara att gilla läget”! Somligt får man bara finna sig i! F*n!

Träffar psykologen i morgon. Ser fram emot det! Jag har en del att prata om. Jag behöver samtala om besvärligheterna kring förändringar, förnyelser och balansgången mellan livet, oordning och oreda. Jag behöver prata om mig, mitt, livet och min ständiga energidränerande vardag.
Kanske att Willy Wonka får vara med på ett hörn? Psykologen brukar uppskatta mina tankeassociationer. Han är nästan alltid med på tåget och förstår mina tankegångar. Han är smart, god och fullständigt genomtänkt!

Ta hand om dig, därute i världen och cyberspace, jag gör mitt bästa, från min vrå av världen!
Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s