Reflektioner, poesi och tankar, en förmiddag i augusti… ”När tappade vi bort varann”…

Reflektioner, poesi och tankar, en förmiddag i augusti...

”När tappade vi bort varann, i korridorerna av slentrian, stelnade vanor och rutiner utan själ.
När blev alla orden, fraserna och meningarna, som faller ur din mun, fräsande förödande och regnfattigt torra.
När blev du och jag, den obekväma tystnaden, i alla rummen, som vi kan ta på, skära i två delar, och inte längre mäktar med att besegra?
När, berätta, förlorade vi balansen mellan ”Jag älskar dig” och ”När ska du gå”?

Grannarna grälar igen. De skriker inte åt varandra; De vrålar.
Det kommer inget konstruktivt att vårla fula ord till varandra. Orden flyger bara aggressivt runt i rummet och kraschlandar mot väggar, fönster och golv. Obehaget kryper även in till mig, genom den tunna väggen. Det stör mig enormt. Blir illa berörd. Ledsen. Orolig.
Jag har svårt att hantera andra människors ilska. Konflikträdd. Det knyter sig i mellangärdet. Det blir en hård knut i magen.
Jag förstår inte riktigt när två människor, som valt att leva, älska och bo tillsammans, plötsligt söker ord och fraser som ska såra den andra så mycket som möjligt. Det är riktigt fula ord, de kastar mot varandra. Det är ett grovt språk. Elaka, hårda och skoningslösa ord! De använder sig av dem i så stor utsträckning, att det numer är svårt att finna det allra fulaste, grövsta och mest sårande tillmälena, i språkförrådet.
Sen tystnar det. Blir knäpptyst. Två ytterligheter. Två motpoler. Plus och minus. Fullt krig, sedan tystnaden och, för mig, lugn och ro.
Även Monstret, min älskade följeslagare och huskatt, blir obekväm. Rädd. Hon lämnar mitt trygga knä och väljer klädkammaren istället. Hon försvinner längst in och högst upp, på klädkammarens mest avlägsna hylla. Det tar en stund, efter att det tystnat och olusten lagt sig, innan hon kommer tillbaka till mig och soffans alla kuddar.
Även hon är konflikträdd. Hon gillar inte höga ljud. Hon tycker inte om när teven blir för högljudd. Hon tycker inte om ljud, som inte tillhör vardagens vardagliga små obetydliga livstecken. Hon tycker inte om när grannarna bjuder in oss, till sina obehagliga och grisiga gräl. Det gör inte jag heller!

Dagen startade tidigt. Låg kvar i sängen ganska länge. Stirrade i taket. Såg ut genom fönstret. Ensam. Monstret väljer soffan, kuddarna och vardagsrummet, sedan några dagar tillbaka. Jag vet inte varför? Hon behöver förmodligen bara vara ensam och ifred. Jag har själv det behovet, så hon får hållas. Hon får som hon vill. Alltid.
Husses älskade Monster.

Ta hand om dig, därute i Vintergatan och cyberrymden, jag gör mitt yttersta, från min vrå av världen!

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bild; Arthur)