Lite förvirrad irrande grubblerier, en förmiddag i september…
Höst. Oåterkalleligt.
Det har blåst kraftfullt under natten och björken utanför mitt fönster är redo att gå i två delar.
Sovrumsfönstret står fortfarande öppet, under nätterna. Frisk luft och höstens krispiga kyla, bjuder till bättre sömn.
Naturen har blåst in lite av sitt naturliga skräp, genom fönstret. Det ligger lite björklöv, på fönsterbrädan och på parkettgolvet nedanför.
Tog en joggingtur igår.
Jag gör det några dagar i veckan. Det blir inte särskilt långt! Det går inte fort!
”Gubbjogga”, kan det benämnas som.
Dagarna däremellan styrketränar jag.
Kör lite Yoga. Jag försöker att ta hand om mig, på bästa sätt. Jag är bra på det, att vara rädd om mig.
”I hjärtat och själen,
bygger ensamheten
bryggor och landgångar,
för att nå alla delarna
av tomhetens boningar.
Min kropps gensvar,
när du rör vid min hud,
är som en darrning,
genom lövverket,
i en ek,
en sensommardag.
Älska mig”…
Jag träffar en älskare ibland.
Vi ses enkom för en sak; att njuta av varandra. Njutbart. vällustigt. Sinnligt.
Alla möten är på hans villkor.
Alla våra fysiska njutbara återseenden, är på hans premisser.
Det är okej med mig. Det gör inte så mycket… Jag vet vad jag gav mig in på. Jag är ganska genomtänkt och medveten. Jag är inte dum…
Han är gift. Har barn och fru, i förorten.
Villa, sommarhus och segelbåt.
Vi pratar aldrig om hans familj.
Vi samtalar aldrig om hans barn eller hans fru. Vi lämnar det utanför min ytterdörr. Innanför mina vita väggar, är det bara vi. Han, jag och lusten.
Det uppstod ett problem, senast vi hade en rendezvous…
Jag blev fullständigt golvad av ilska!
Det skaver hos mig. Det ligger ann i själen och klöser sig inåt! Jag förstår inte!
Det smakar surt, som f*n, och det är emot allt jag står för och det är emot alla mina värderingar, åsikter och mitt sunda förnuft!
Av en ren tillfällighet…
Som av en slumpartad händelse, visade han sitt rätta och sanna jag…
Han är rasist. Nationalist.
”Sverige åt Svenskarna”…
Jag blir illamående av det! Besviken. Arg!
Plötsligt är han inte attraktiv och intagande längre. Lusten försvann. Det vänder sig i magen. Arg, arg och maktlöst besviken.
Jag kan omöjligt se skillnad på sak och person, i allt det där…
Jag kan inte se på honom, med samma åtrå och attraktion.
Han blev så ful… Själsligt ful. Frånstötande.
”Känner du svartskallarna i porten bredvid! Har du koll på blattarna i trapphuset intill”?
Vad svarar man? Vad gör man? Hur gör man..? Ilskan kokade upp på en nanosekund, från noll till hundra, på ett blixtrande ögonblick.
Jag vill inte mer….
”Du är inte välkommen längre! Du får gå nu! Jag vill aldrig mer se dig”!
Jag. Vill. Inte. Mer!
”Min kropps gensvar,
när du rör vid min hud,
är som en darrning,
genom lövverket,
i en ek,
en sensommardag.
Älska mig”…
Ha en fin dag och var riktigt rädd om er, därute i världskaoset och livsbruset… / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 