Via ett videosamtal, vilket jag inte alls uppskattar, stresspåslag som river runt i huvudet, fick jag ett snabbt och akut samtal med psykologen häromdagen.

Irrande, planlösa, förvirrande reflektioner och tankar, en förmiddag i september…

Det är svårt att vara människa, var det någon viktig människa som sa. Strindberg?
Eller han sa nog att det är synd om människorna. Ett Drömspel. Ett spel av drömmar.
Hur det än är med det där, så är det knepigt att vara människa. Det är svårhanterligt för somliga av oss, livet, emedan andra har enklare och mjukare livsvillkor.
Det finns avund i det! Andra människors lätthet. För mig har det blivit en snårskog.

Och för somliga av oss försvåras livet, med djuplodade grubblerier och funderingar, de tar överhanden, och det är svårt att finna balans och klarsynthet i allt tankegytter. Det blir ofta negativitet och självanklagelser!
”Tänk inte så mycket! Tänk positivt! Var glad för allt det vackra i livet. Positiva affirmationer är bra, självindoktrinering! Det finns alltid de som har det värre! Ryck upp dig”!

Via ett videosamtal, vilket jag inte alls uppskattar, stresspåslag som river runt i huvudet, fick jag ett snabbt och akut samtal med psykologen häromdagen.
Jag hade tur. Han fanns tillgänglig.
Jag har lyckan som funnit, efter flera års grötande och bråkande, en bra, stadig och lyhörd psykolog! Det är faktiskt få förunnat,  för det är ingen ordning på psykiatrin! Misslyckande. Fiasko! Under all kritik!
Men… jag behövde snabbt få ordning och vägledning i mitt livskaos. Bara få prata, berätta och lösgöra mig själv från svårmodet på något sätt.
Punktera mina känslor och grubblerier.
Jag går sönder av inre stress. Jag känner mig trasig och räddhågsen. Behöver stöd, objektivet, och någon annans infallsvinklar.

Jag bär på självförebråelser. Skuldbelägger mig själv. Jag sparkar på den, som redan ligger ner. Trött. Hjärntrött.
Ständigt dåligt samvete för att jag inte vill. Jag orkar inte vara deltagande. Vill mest vara ifred. Jag berättar för Herr Psykologen att jag upplever mig själv som lat, ful, slö och undanglidande.
Jag har svårt att vara tydlig! Vill inte såra någon. Vill inte vara till besvär.
Jag beskriver den inre stressen, allt det där som ”ligger på” i vardagen, de yttre faktorerna, samhällsstrukturerna och dess normer och jag själv… som inte vill, saknar lust och inte orkar.
Jag är förtvivlat trött. Sover mycket just nu.

Jag träffar psykologen på fredag igen, live och irl. Han bad mig, via videolänken, att skriva ner det som besvärar mest, det som känns mest betungande.
”Skriv vilt och hejdlöst! Jag vill att du ser på det du skriver med objektivitet och försöker, jag säger försöker, ingen press, att finna bra motsatser och sådant, i alla själsliga skrapsår, som faktiskt är bra och kan vara tillgodo för dig! Vad av allt det du skriver, kan vara bra och utvecklande? Vad kan du faktiskt ha användning av och se på som en del av din personliga utveckling”?

Jag gör det han bad mig om.
Jag har skrivit och skrivit och sitter som bäst med mina skrivna ord och försöker finna motsatser, bra saker och sådant som kan vara bra för mig. Det blir svårt, men jag gör så gott jag kan…
Jag använder mig av gula post-it lappar, som jag skrivit ner sådant på, som jag finner någon typ av bra och konstruktiva meningar med, och fäster dem lite överallt i mitt skrivblock. Skriver i marginalerna och ritar pilar.
Det blir rörigt. Som livet. Lappar ovanpå varandra. Gytter. Lite kaosartat.
Men jag är på gång!

Jag träffar psykologen på fredag igen, som sagt. Jag ser fram emot det! Jag behöver yttre förankringar, i form av en annan människas klarsynthet och professionalism.
Jag behöver en annan människas objektivitet och kunnande. Jag uppskattar min psykolog mycket!

Ta hand om dig, därute i Vintergatan och cyberrymden! Jag gör mitt bästa, från mitt hörn i världen! / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)