Jag lyssnar till guidade meditationer. Det passar mig bra. Det tog tid för mig, att landa i meditation. För mig var det svårt att komma till ro.

Kaffe kickade igång dagen.
En varm kattmage att smeka, bjöds jag också på. Som alltid.
Håret stod på ända, efter en rörig natt, och sängkläderna låg på golvet när jag vaknade tidigt i morse.

Vädret bjuder på femtio nyanser av grått.
Mediterade en stund. Kattmagen fungerar fint under Mindfullness; känner efter, smeker och landar sakta i ett här och nu. Oxytocin. Lugn-och-ro-hormonet. Må-bra-hormon. Jag brukar få hjälp, av en underbar inkännande kvinna och pärla, med berörings- och avstressande massage några dagar i månaden, men under rådande omständigheter så kom det av sig…
Det gjorde mig mycket gott. Det är dags att återuppta det! Beröring får må-bra-hormonet att rusa i kroppen.
Psykiatrin erbjuder inga som helst alternativ till medicinering och ”traditionell” vård. Allt sådant ”trams”, får man ordna ensam och själv. Jag är väldigt kritisk till Psykiatrin. Har skrivit det förr, men det finns mycket att göra och mer att önska av den psykiatriska vården.

Jag lyssnar till guidade meditationer. Det passar mig bra.
Det tog tid för mig, att landa i meditation. För mig var det svårt att komma till ro. Det är svårt att meditera. Men med övning…
Oro, en del ångest och faktiskt oförklarliga rädslor, kryper ständigt i kroppen, som sökande insekter, och jag kan omöjligt sätta pekfingret på vad det beror på. Det bara är där. En del av mig. Krypande stressande oro och oförklarliga rädslor. Jag har ingen bra förklaring till det! Känslighet? HSP? Avsaknad av skyddsfilter och skyddsbarriärer?
”Allt som finns i kroppen och somligt som sker i huvudet, behöver inte alltid ha en förklaring och behöver inte alltid ha en orsak. Försök att låta det vara. Fastna inte där! Allt är inte svart eller vitt”. Ord sagda av Husguden Psykologen. Det tröstar lite. ”Försök att låta det vara”…
Allt behöver inte ha en orsak och verkan. Allting som sker i kroppen behöver inte ha en förklaring! Dock blir det svårt för mig, som gärna vill veta varför och som ständigt är en sökare, att känna trygghet i det oförklarliga. Jag vill finna svar och roten, till varför det är som det är och varför det blivit som det blivit. Acceptans och ett godkännande av ”oförklarligheter” passar inte riktigt mig.
Jag behöver svar! Jag vill veta!
Men… jag tror på spöken. Andar. Själavandring.
Oförklarligt, jag vet, men jag tror på bönen, andar och själen och det gör hela situationen än mer svårbegriplig och märklig…

Dagen består, som alltid och lika rutinmässigt tryggt som fröken ur, av en joggingtur och frisk luft. Träna lite och laga mat.
Träning, mat, frisk luft och lugn och ro, är medicinen just nu. Det är vad jag har att tillgå och erbjuda mig själv.
Psykiatrins alternativ, piller i gult, rosa och ljust grönt, fungerar inte för mig. Det blir bara biverkningar och inga positiva effekter alls. Jag är omöjlig att medicinera, så alternativen får jag sköta själv!
Jag är bra på det, alternativen. Jag är bra på att söka, leta och prova nya saker och nya alternativ. Inte främmande för något!
Jag har provat det mesta, allt från kristallhealing till björkaska och fasta, och det är bara att leta vidare. Jag är en sökare. Jag är en letare och vill veta… Det måste finnas ett svar och en lösning, därute någonstans!
Det är det som är så bra med mig, jag är aldrig, har aldrig varit, passiv i mina mörkaste perioder. Det går långsammare, trögare, hela tillvaron och allt jag gör, men jag har aldrig lagt mig ner på golvet och väntat på att fullständigt slå i botten! Vägrar att ätas upp av känslornas svärta och kladd.
Jag är envis. Jag är medveten. Jag vet att nedstämdheten och depressionerna egentligen inte är en del av mig… Det är bara sådant som, oinbjuden, huserar hos mig och ockuperar min person och mitt sinne.
Det ÄR inte jag. Kidnappad. Ockuperad.

Ta hand om dig, därute i världen och vardagsbruset, så gör jag mitt allra yttersta, från min vrå av Vintergatan… / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)