”Min tillgivenhetshunger,
och din törstande känslighet,
i ett möte, i väntrummen,
där värmen och innerligheten vakar.
Tysta, tigande, mållösa
och i detta ordkarga landskap,
är du, och även jag,
svältande på förtrolighetens ömhet.
Möt mig på mitten,
älska mig ut och bortom marginalerna,
för vad våra fysiskt svältande lemmar mäktar med.
Tyst, tyst, släcker vi bränderna,
som våra hjärtans torra spruckna hjärtslag alstrat, och satt i brand”.
/ Arthur
(Foto; Arthur)
Han är en ensam man. Medelålders. Själsligt trasig och en av dem som hans medmänniskor tänker och känner, när de möter honom; ”Vilket slöseri med liv! Vilket oerhört slöseri med syre och utrymme”.
Han lever sitt liv i en parallellvärld, som löper jämsides med verklighetens kosmos.
En egen ö, bland alla andra människoöar. Oåtkomlig. En öde ö, som inte går att nå.
Ensam i ensamhet. Ensam i flersamhet.
”Ingen människa en ö”…
Kärlekshungern och ömhetslängtan, blev till destruktivitet.
All längtan och all kärlekstörst, tog sig uttryck i tröstätande och alldeles för mycket alkohol. Bedövning. Söva ner. Komma undan hjärtats längtan; ”Älska mig”!
En stor vacker gräddtårta, en fettdrypande pizza, några kladdiga wienerbröd och några billiga flaskor rött, varje dag, för att bedöva och droga ner den sönderslitande inre kärlekslängtan.
Äta, äta, dricka, supa och äta lite till, veckans alla dagar.
Att få somna, är målet! Att få kliva in i drömmarna och dess rosa moln, är slutpunkten för varje dag.
Sömnen är befriande. Att få sova bort sin längtan, väntan och ensamhet, är det han vill, det han behöver och det han traktar efter.
Han har blivit otympligt stor.
En stor kropp, på en redan storvuxen man. Huden är urblekt, lite pappersaktig, som ett återvunnet pappersark, och fåror av rynkor och linjer löper vågrätt och lodrätt över huden. Väderbiten. Hård och lite karg.
Läpparna är fylliga. Svagt rosa och mungiporna pekar numer nedåt. Det kom med åren, läpparnas bitterhet.
Hans näsa är rak, markant och aristokratisk, på något sätt. Kinderna är fylliga, mjuka och runda, som hos en amerikansk överviktiga jultomte. God jul!
Han är en stor och otymplig man…
Han ger intrycket av sliten, sorglig, trött…
Han är en kärlekslängtande man, som hungrar efter smek, ömhet, värme och någon att tala med. Någon att få hålla handen…
Han vill så gärna bli kramad på.
”Älska mig”!
Han luktar illa.
Dålig hygien och dålig renlighet.
”Det luktar skit, och doftar gott”!
Han orkar inte längre, att ta hand om sig. Försöker att dölja lukten av gammal fylla, med mer billig After Shave och ännu mer deodorant, ovanpå gårdagens omgång i armhålan.
Lite munvatten, med stark svidande mintdoft, döljer det allra värsta av en ytterst dålig munhygien.
Redo att möta en ny dag, byter han inte underkläder eller jeans. Han orkar inte. Varför bemöda sig, när det ändå inte spelar någon roll längre? Varför anstränga sig, när hans liv ändå levs i utkanten av världen!
Han lever sitt liv i en parallellvärld, som löper jämsides med verklighetens kosmos.
En egen ö, bland alla andra människoöar. Oåtkomlig. En öde ö, som inte går att nå.
Ensam i ensamhet. Ensam i flersamhet.
”Ingen människa en ö”…
Kläderna är för små.
Jeansen går inte att knäppa längre. Genom knapphålet och runt byxknappen, har han fäst ett gummiband. Dragkedjan är trasig och går inte längre att dra upp. Det gör inget. Han har inte kunnat få igen blixtlåset på väldigt länge ändå. Magen är för stor. Magen är i vägen. En stor grå sweatshirt, får kamouflera bristen på ett helt och fungerande blixtlås.
Trikåtröjan i ljust grått, har stora fläckar över magen. Förmodligen från gårdagskvällens extra stora fettdrypande pizza. Den slank ner med lätthet, pizzan.
Efter flera glas vin och riktigt dålig teve, somnade han senare på soffan.
Att trösta sig, att tröstäta och längta… Fylla, vin och att supa sönder ensamheten, till uthärdlighet…
Vaknade tidigt. Drack snabbt ur den sista skvätten vin, som fanns kvar i flaskan. Behöver naturligtvis mer. Den där lilla rödvinsskvätten räcker inte långt, för att komma igång igen. God morgon världen!
Målet för dagen; Systembolaget bageriet och pizzerian. Som gårdagens plan och mål. Systembolaget, bageriet och pizzerian.
Varje dag samma mål och samma rutiner. Varje dag har i stort sätt, sett likadana ut, år ut och år in, de senaste årtiondena. Inget nytt under solen. Inga nya människor, miljöer eller situationer.
Systembolaget, bageriet och pizzerian…
Äta, äta, dricka, supa och äta lite till, veckans alla dagar.
Han tänker alltid, innan vinet och matruset slår till varje kväll; ”Hur blev det så här? Varför blev mitt liv till detta? Hur kommer det sig att jag valde den här vägen? Jag måste ju ha valt själv, någonstans i livet, och kommit fullständigt vilse i livskartan, utan kompass och vägvisare! Men när…”
När han kliver ut genom porten, till sitt gamla hyreshus den här morgonen, slår höstens krispiga klara luft och guldgula ljus, emot honom. Han blir bländad. Andas djupa kraftfulla andetag och för ett litet, litet, ögonblick tänker han; ”Det är det här som är livet! Det är det här som är njutbarheten”!
Men tanken försvinner lika snabbt som den äntrade tankeverksamheten, och destruktiviteten, kärlekstörsten och ömhetslängtan tar över. Ockuperar sinnet. Tar över hjärnan. Kidnappad.
”Älska mig”!
Dagen slutar som gårdagen och dagen dessförinnan; Sovandes, utslagen och bedövad i soffan, med en tunn pläd över benen.
Ensam. Som en ensam ö, bland alla andra människoöar. Oåtkomlig. En öde ö, som inte går att nå.
Ensam i ensamhet. Ensam i flersamhet.
”Ingen människa en ö”…
En människa kan vara en ensam ö, bland tusen och åter tusen, människoöar.
Vi väljer bara att inte se dem…
/ Arthur
(Foto/Bild; Arthur)
Reflektioner, poesi och tankar, en förmiddag i augusti...
”När tappade vi bort varann, i korridorerna av slentrian, stelnade vanor och rutiner utan själ.
När blev alla orden, fraserna och meningarna, som faller ur din mun, fräsande förödande och regnfattigt torra.
När blev du och jag, den obekväma tystnaden, i alla rummen, som vi kan ta på, skära i två delar, och inte längre mäktar med att besegra?
När, berätta, förlorade vi balansen mellan ”Jag älskar dig” och ”När ska du gå”?
Grannarna grälar igen. De skriker inte åt varandra; De vrålar.
Det kommer inget konstruktivt att vårla fula ord till varandra. Orden flyger bara aggressivt runt i rummet och kraschlandar mot väggar, fönster och golv. Obehaget kryper även in till mig, genom den tunna väggen. Det stör mig enormt. Blir illa berörd. Ledsen. Orolig.
Jag har svårt att hantera andra människors ilska. Konflikträdd. Det knyter sig i mellangärdet. Det blir en hård knut i magen.
Jag förstår inte riktigt när två människor, som valt att leva, älska och bo tillsammans, plötsligt söker ord och fraser som ska såra den andra så mycket som möjligt. Det är riktigt fula ord, de kastar mot varandra. Det är ett grovt språk. Elaka, hårda och skoningslösa ord! De använder sig av dem i så stor utsträckning, att det numer är svårt att finna det allra fulaste, grövsta och mest sårande tillmälena, i språkförrådet.
Sen tystnar det. Blir knäpptyst. Två ytterligheter. Två motpoler. Plus och minus. Fullt krig, sedan tystnaden och, för mig, lugn och ro.
Även Monstret, min älskade följeslagare och huskatt, blir obekväm. Rädd. Hon lämnar mitt trygga knä och väljer klädkammaren istället. Hon försvinner längst in och högst upp, på klädkammarens mest avlägsna hylla. Det tar en stund, efter att det tystnat och olusten lagt sig, innan hon kommer tillbaka till mig och soffans alla kuddar.
Även hon är konflikträdd. Hon gillar inte höga ljud. Hon tycker inte om när teven blir för högljudd. Hon tycker inte om ljud, som inte tillhör vardagens vardagliga små obetydliga livstecken. Hon tycker inte om när grannarna bjuder in oss, till sina obehagliga och grisiga gräl. Det gör inte jag heller!
Dagen startade tidigt. Låg kvar i sängen ganska länge. Stirrade i taket. Såg ut genom fönstret. Ensam. Monstret väljer soffan, kuddarna och vardagsrummet, sedan några dagar tillbaka. Jag vet inte varför? Hon behöver förmodligen bara vara ensam och ifred. Jag har själv det behovet, så hon får hållas. Hon får som hon vill. Alltid.
Husses älskade Monster.
Ta hand om dig, därute i Vintergatan och cyberrymden, jag gör mitt yttersta, från min vrå av världen!
Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bild; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 