Bloggpaus…

… inlägget på min blogg! Ett märkligt sammelsurium av ofärdigheter och texter som aldrig nådde mål och blev färdigskrivna! Mycket nöje, eller inte alls…

”Det är ingen ordning på mina papper”. En bok skriven av Bodil Malmsten.
Det är ett sammelsurium av texter, krönikor och skrivbordsberättelser, sammansatt i en publikation som utkom någon gång i början av nittiotalet. Jag läste den, flera gånger, och läste många av hennes senare böcker också. Några av dem förstod jag inte alls. De var ”svåra” och ”snåriga”, för mig.
Några av hennes böcker, som jag läste, var som sammetslen poesi i mina ögon! Jag ville skriva precis så, med flow, med mjukhet och som flytande flygande musik.
I alla fulla fall…
Jag tänker att hon satt vid sitt arbetsbord och funderade; ”Vad gör jag med allt detta ofärdiga material? Vad ska jag hitta på”? Och så kom hon på den strålande idén att sammanföra alltsammans till en härligt rörig bok…

I min dator, i min telefon och i några skrivblock, finns texter som jag påbörjat och som aldrig blivit färdiga och inte heller tillgängliga, för dem som vill, att läsa.
Så… ”Det är ingen ordning på mina papper”, får bli en inspiration till det här inlägget på min blogg! Ett märkligt sammelsurium av ofärdigheter och texter som aldrig nådde mål och blev färdigskrivna!
Mycket nöje, eller inte alls…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto och bilder; Arthur)

Jag, till psykologen; ”Jag blir förmodligen ensam i resten av mitt liv”.
Psykologen svarade; ”Ja, det är mycket möjligt! Det vet man aldrig”!
”Vad är det du säger? Vad menar du”, replikerade jag.
”Jag säger bara som det är! Vi vet inte! Du vet inte, jag vet inte och ingen vet! Söker du bekräftelse på det motsatta, det vill säga svaren du önskar och vill ha; ”Det dyker upp någon när du minst anar det”, eller; ”Du är värd att vänta på”, eller kanske; ”Det finns någon för alla och du är unik”, så får du nog lov att fråga dina vänner och bekanta, som kan tillfredsställa dina behov av jag-bekräftelse! Jag är inte här för att servera dig dina önskemål om svar och försäkran på att du är tilldragande och unik, jag är här för att hjälpa dig framåt och mot nya insikter! Jag tror helt ärligt att det finns någon därute för dig också, men jag VET inte! Har inte en aning! Jag tänker inte mata dig med det du vill höra och det du behöver, för att ditt självförtroende ska få en kort kick och tillfredsställelse! Det får du söka hos andra! Däremot är jag dig behjälplig för att stärka din självuppfattning, din självkänsla OCH ditt självförtroende, på lång sikt. Så, som svar på din fråga; Jag vet inte! Inte du heller! Av mig får du inte de svar som du önskar, för då kommer vi aldrig framåt”.
Jag förstår precis vad han menar!

På hans kontor på Södermalm, är vi ärliga, raka och framåtskridande! Inget lindas in i bomull och rosa moln! Raka rör och uppriktighet. Vi kommer ingen vart, om vi ska hålla på och ”lalla runt”!

Jag skriver en hel del.
I mitt själsliga och lite trassliga livssökande, skriver jag mycket för hand, traditionellt med papper och penna, och det har blivit en hel del skrivblock.
När jag för snart sju år sedan klev ur mitt missbruk och gjorde mitt tolvstegsarbete, skrev jag ner allt i skrivblock. Det blev ett tiotal anteckningsblock. Anteckningsböcker fyllda med skuld, ånger, tillbakablickar, livsavgöranden, mindre bra livsval, men också glädje och tacksamhet.
Jag har dem kvar.
De ligger och marinerar i garderoben, i en låda, bland andra skrivböcker och av mig målade akvareller.
Att skriva för hand, är andligt, sades det i mitt tolvstegsarbete. Det ska ge en bättre kommunikation mellan hjärta och hjärna. Dessutom förbättras minnet av de handskrivna orden.
Det är ett gediget och väl utfört arbete. En otrolig och ibland svår, djupdykning i känslolivet och själens inre hemliga rum.
Så, vad vill jag ha sagt?
Jo… I mitt pusslande med livet, mina nyvunna självinsikter och min självkännedom, skriver jag för hand. Det jag pratar om och ventilerar med psykologen, till exempel, skriver jag ner i mina anteckningsblock och har dem att gå tillbaka till när jag så önskar och behöver.
Jag läser dem, när minnet sviker mig.

Mina vardagliga reflektioner skriver jag dock oftast på datorn eller via mobiltelefonen, men när jag trasslar igenom livsdjungeln, tar jag till papper och penna.
Efter att, för ganska många år sedan, ha förlorat precis allt, varje liten pinal, så sparar jag aldrig på saker, prylar, ”minnessaker” eller ”livssouvenirer”. Det finns ingen anledning att spara på föremål, bilder/foton och saker/prylar från en svunnen tid. Varför? Behöver jag verkligen bilder från en svunnen tid, för att minnas? Nödvändigheten med tolv tallrikar och tolv assietter, när jag på sin höjd behöver två? Jag har det jag behöver, inte mer eller mindre…
Dock… mina gamla skrivblock och anteckningar sparar jag på. Det ligger i klädkammaren och väntar och vilar. Jag läser i dem ibland, för att påminna mig om varifrån jag kommer och var jag har varit. Jag tittar i dem emellanåt, när jag känner att jag stannat upp, kört fast och inte har lyckats åstadkomma någonting alls, I mitt liv.

Tänker på ett svar jag fick en gång, för många år sedan, av en alkohol- och drogterapeut; ”Ställ aldrig en fråga till en terapeut, som du inte vill ha svar på! De flesta samtalsterapeuter arbetar för att blottlägg sanningar och obekvämligheter, för att kunna skapa förändring! Naturligtvis, som du förstår, så finns sunt förnuft med i samtal och terapi, men när du nu frågar om du är otrevlig och nedsättande emot dig själv, så är svaret; JA! Jag har faktiskt aldrig upplevt något liknande”…

Ta hand om dig, därute i världen och cyberspace, jag gör mitt bästa från min vrå av världen… / Arthur

Nu, äntligen, är jag av med all plast och allt teflon i mitt kök!

Nu, äntligen, är jag av med all plast och allt teflon i mitt kök! Ja, i stort sett… Lite kvar att ersätta och få ordning på! Men mycket har jag ordnat och bytt ut!

Av en god vän fick jag äntligen, i fredags, medan vi väntade på Monstret, min älskade huskatt, som var hos veterinären, en stekpanna i gjutjärn att laga min mat i, så nu åker teflonpannan ut!
Skönt! Tacksamt! Äntligen!
Gjutjärnspannor är kostsamma, nya som secondhand, så att jag har fått en begagnad är tacksamt! Snacka om tur!
Den står och absorberar kokosolja på spisen, efter en ordentlig omgång med stålull och diskmedel! Den var smutsig och lite rostig, så det var nödvändigt att göra rent den ordentligt!

Alla köksredskap är numer i trä; slevar, stekspadar och salladsbestick!
Skärbrädorna i plast, hamnade i återvinningen och är ersatta med brädor av trä!
Plastburkar och plastförpackningar, för matförvaring, är numer i glas och jag har inga kastruller kvar med teflonbeläggning!
Och varför nu detta?
Jo… plast i alla former, och teflon, släpper ifrån sig microplaster som hamnar i kroppen! De fastnar väl lite varstans, kan jag tro… Men var, är faktiskt osäkert!
Allt som värms upp och som är gjort av plast, eller mat som är varm och förvaras i matlådor av plast, släpper ifrån sig plaster som med maten, eller varm dryck, landar i kroppen och frågan är vad det gör med våra kroppar?
Somliga forskare hävdar att det är helt ofarligt, emedan andra anser att det är väldigt skadligt och inte, på något sätt, har i våra kroppar att göra! Det är fortfarande osäkert vad det gör med kroppen!
Jag tillhör den senare åsikten! Varför vill man ha plast i kroppen och varför hävdar somliga forskare att det spelar mindre roll? Microplaster har ingeting i kroppen att göra!
Man räknar med att vi får i oss ungefär 5 gram microplaster i veckan, dels från vårt dricksvatten, men också från alla de plaster vi använder i vardagen; Köksredskap, skärbrädor, matlådor, matförvaring, termomuggar och så teflon i form av stekpannor och kastruller!
Så… jag gör vad jag kan, för att minimera plasterna i kroppen, men det tog lite tid… Men nu har jag äntligen bytt ut stekpannan och kan känna mig lite tryggare och dessutom lär järnhalten i kroppen stiga rejält! Ytterligare en bonus!

Ha en fin dag! Själv ska jag steka ägg, i min ”nybegagnade” stekpanna!

Väl mött / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)