Reflektioner, en förmiddag i början av oktober. ”Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel”…

Reflektioner, en förmiddag i början av oktober. ”Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel”.

Grå morgon. Kaffe. Katten och ensam, med mina tankar och funderingar. Jag är på benen. Det är positivt.

Träffade Psykologen igår. Promenerade fram och tillbaka. En dryg mil. Sov några timmar, när jag väl kom hem igen. Trött. Hjärntrött.
Förundras fortfarande över hur trött hjärnan blir, efter djuplodade samtal. Jag blir fortfarande förvånad, lite häpen, över hur energidränerande samtal om livet kan vara.
Jag blir uppriktigt fascinerad över hur kroppen och hjärnan fungerar. Det är lite magiskt.
När huvudet fått för mycket information och för mycket att fundera över och bearbeta, så påverkas hela kroppen och återhämtning och vila är det som behövs för att få en ”reboot”.

I samtalen med Herr Psykologen, försöker jag att inte smita undan. Jag försöker att vara ärlig och orädd. Jag försöker att vara öppen och tillåter mig att vara sårbar. Modig!
Han serverar sanningar ibland, lite hårt och brutalt, som jag inte alls uppskattar, men jag tar dem till mig och lyssnar, för hur ska jag annars kunna skapa förändring? Hur ska jag annars kunna växa som människa?
Jag vill se, lära mig och veta hur jag fungerar och hur jag kan skapa förändring.

En passus; Människor som säger; ”Sådan här är jag! Jag har alltid varit sådan här och jag kan inte förända det”, kan irritera mig. De är inte villiga att förändras, vill inte lyssna och inte heller ta in nya kunskaper om sig själv, eller andra människor.
Jag vill inte tillhöra den kategorin. Jag vill inte vara den som kört fast i tillvaron och inte heller vara den som håller hårt i invanda gamla mönster, som inte tjänar mig längre!
”Jag är villig till förändring”!

Jag protesterar ibland när psykologen rotar fram obehagliga och obekväma sanningar. Taggarna utåt, blir arg, men påminner mig själv om en fras jag hörde av en tidigare buddhistmunk, för en tid sedan; ”Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel”.
I motsättningar och mindre konflikter, inre som yttre, för att ta udden av sin egen envishet och motvillighet, för att öppna upp och vara en inkännande och en mer lyssnande växande människa, så kan man upprepa tyst för sig själv; ”Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel”.
När jag ”går igång” och blir irriterad, rentav förbannad, vill protestera och säga; ”Du har fel”, för att psykologen serverar mig sanningar som jag inte riktigt vill kännas vid, så använder jag mig av det där orden. Det får mig att bli mer inkännande och öppen för att lyssna och kanske omvärdera min egen person, min självuppfattning, självbild och mitt inifrånperspektiv.

”Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel”.

Var rädd om dig, därute i världskaoset och livsbruset! Jag gör mitt yttersta, från min vrå i Vintergatan… Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto/Bild; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s