God förmiddag, denna grå och höstmörka dag i början av oktober. Vaknade tidigt. Känner mig inte utsövd.
Ska ta en kort joggingtur.
Det ser ut att bli regn. Regntungt. Grått. Det gör inget. Det är en speciell känsla, en särskild doft, att jogga i regnet. Jogga, bli blöt, och sedan hem till värmen och Monstret. Monstret, huskatten och mitt kärlekshungrande sällskap.
Jag tog del av en intervju, för en tid sedan, med Ninni Schulman.
Hon har skrivit en bok, om sina knepiga och svåra tidiga uppväxtår, som till större delen utspelade sig på sjukhus. Ensam. Utlämnad. Över. Övergiven.
En kort presentation av boken; ”Ninni genomlevde en uppväxt präglad av sjukhusvistelser, ensamhet och utanförskap. Vad gör det med ett barn att skiljas från sina föräldrar och alltid känna sig annorlunda? Och hur gör man för att våga tro på att man är värd att bli älskad just så som man är”?
När jag träffade Herr Psykologen, häromdagen, så pratade jag om det där. Hur det påverkade mig. Att jag blev fullständigt golvad av hennes berättelse.
Det väckte minnen hos mig, skeenden som jag har glömt, gömt och förträngt.
Gamla hågkomster rullade upp för mitt inre öga och jag minns själv hur det var när jag växte upp.
Ytterst märkligt, hur en annan människas klarsynthet och berättelse, kan väcka gamla fördolda minnen till liv, hos en annan människa. Som att trycka på en knapp; ”Hoppsan, här ligger vi och väntar på att få se dagens ljus och bli återupptäcka”!
Mina tidigaste minnen är vita sjukhusväggar, gnisslande sjukhussängar och ständigt främmande människor, som vårdade och tog hand om mig.
Provtagningar, sprutor, experimenterande och medicinering.
Svårbehandlad astma, extrem eksem och intensiv klåda. Kortisonbehandlingar och brunfärgade klådastillande bad. Inhalationsbehandlingar och ibland så extrem manisk klåda, att de band fast mina armar i sjukhussängens justerbara sidogaller.
Jag frågade psykologen varför jag har glömt?
Jag ifrågasatte mig själv, mina minnesbilder och hur det kommer sig att hjärnan är så skapad att den har förmågan att trycka undan sådant som har faktisk och grundläggande betydelse av de tidigaste uppväxtåren?
Jag vet att jag har pratat om det här, nämnt det, för vänner och bekanta, men känslostormarna och de klara minnesbilderna har uteblivit. Och jag har inte, helt ärligt, berättat och pratat om det, på årtionden.
Samtidigt som jag fascineras över hjärnans märkliga och mäktiga funktioner, så blir jag bedrövad över hur jag har kunnat glömma och förtränga något som är så viktigt och avgörande för mitt liv.
Detta är förmodligen en av rötterna till att jag är som jag är, och varför jag har blivit som jag har blivit. Mina rädslor, mina känslor av övergivenhet, ensamhet och utanförskap, bottnar förmodligen i det här händelsekedjorna i mitt liv. Att jag är rädd för att bli lämnad! Att jag fortfarande, vid femtioårsålder, är löjligt mörkrädd och att jag har en olustig, skavande känsla av oro och ängslan, som inte alltid har en konkret förklaring!
Plötsligt, där och då, på mottagningsrummet på Södermalm, insåg vi båda två att vi har något viktigt att arbeta med. Vi har något väldigt viktigt och avgörande att prata om och nysta upp. Trots alla mina år av olika terapi- och samtalsformer, terapeuter och terapiformer, så har jag förbisett det här! Jag har glömt. Jag har förträngt. Och jag kände samtidigt, där och då, att det här är ”så gammalt och förlegat”, att det måste sakna betydelse.
”Jag kan ha fel! Jag kan ha fel! Jag kan ha fel”!
Jag har fel och efter snart två år, med en och samma psykolog, har vi hittat roten att börja peta runt och slutligen dra upp med roten.
Jag är på väg. Igen!
Nya mål, nya dynghögar att kladda och gegga igenom. Märkligt, men jag känner mig ovanligt modig och stark…
Ta hand om dig, därute i livskaoset och cyberrymden! Jag gör mitt bästa, från min vrå av Vintergatan!
Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto och bilder; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 