Någon annan anser att jag livnär mig på mitt taskiga mående och ytterligare någon känner att jag tycks må bra av att må riktigt jävla dåligt.

Bekräftelsetorsk. Känslomonster.
Jag är en ”må-dåligt-narkoman”…

Jag känner att jag måste få ge en tydlig och mer klar bild av mina texter, min person och varför jag skriver om det jag gör. Psykisk Ohälsa.
Jag tycker att jag behöver vara mer begriplig, kring varför jag hela tiden tycks vilja berätta och beskriva om svårigheterna med att vara människa, ibland, och hur det är att leva med Dystymi och diagnoser.

Det har aldrig varit mitt syfte att fylla på mitt ”tyck-synd-om-mig-konto” eller gödsla mitt mindre bra mående, med mina inlägg och texter.
Det har heller aldrig varit mitt ändamål och syfte, när jag berättar och skriver om min psykiska ohälsa, att kladda runt i sympatier och ömmande ömkande kommentarer.
Naturligtvis har jag svårigheter med att vara objektiv och se på mig själv med distans och med andras ”glasögon”, men jag känner att jag har en insiktsfull, medveten och kanske till och med inspirerande synvinkel, på mycket av det jag skriver och återberättar.

Jag vill och försöker, naivt och förmodligen förmätet av mig, att skapa en attitydförändring till psykisk ohälsa och få människor att öppna upp och börja prata om det som är svårt, mörkt och ibland icke botbart.
Jag vill påvisa att det fungerar att leva och vara människa, även då det tycks omöjligt att finna bot och bättring och en mening med livet.
Jag upplever inte att jag frodas, blomstrar och livnär mig på att må dåligt, vara depressiv och svårmodig.
Jag tycker inte heller att jag, på något sätt, mår bra av och ”gottar mig i” att invänta ”tyck-synd-om-mig-kommentarer”, eller att jag skulle få en kick av det.
Känslonarkoman, är ett ord som använts.

Jag bjuder in till, anser jag själv, hur det är att vara en människa som lever i en tillvaro med kronisk depression och nedstämdhet, och hur jag försöker att hitta lösningar, möjligheter och nyckeln till ett bättre liv och mående.
Och jag gör det, och har gjort det under ganska många år nu, för att dela med mig av flera olika alternativ och för att ge andra medmänniskor hopp, insikter och kanske, kanske, lite mod.
För någon skingrar jag ensamheten.
Jag beskriver mina svårigheter och mina,  ibland, komplexa personlighetsdrag, för att det är långt mer trassligt än vad många tycks förstå.
Jag har tillskrivits epitet som ”bekräftelsetorsk” och ”känslomonster”.
Jag är en ”må-dåligt-narkoman”, som likt mögelsvampens sporer, livnär mig på andras medlidande och sympatier.

Jag kämpar som fan!
Krigar, trasslar och försöker.
Jag har skrivit om det otaliga gånger, spaltmeter faktiskt, och ändå upprörs några få över att jag inte kan ta till mig konkreta och påtagliga förslag som de erbjuder mig.
Några få blir arga, ber mig att; ”Fan, ta tag i ditt liv”, och någon annan blir riktigt irriterad för att jag inte tycks lyssna och inte är mottaglig och behöver; ”Ta mig i kragen och ändra min attityd”!
Jag känner mig missförstådd och tänker att om det vore så enkelt, så är psykisk ohälsa sjäkvbedrägeri och bara inbillning, och egentligen väldigt enkelt att ”bota”!

Jag kan helt ärligt berätta att jag har provat på det mesta, för att kunna trassla mig ur vemodsträsket och nedstämdheten, men mycket av det jag undersöker och företar mig, har varit ganska resultatlöst.
Jag säger sällan nej till förslag och rekommendationer som andra ger mig! Jag känner att jag har givit mig på saker som i andras ögon kan verka vara rena dumheterna, men jag försöker, experimenterar och jag provar igen.
Somligt har blivit kvar hos mig, som kosten, meditation, yoga, styrketräning och motion, emedan annat har förkastas och hamnat på hyllan.
Jag har alltid givit mina försök och nya tilldelade uppslag tid, för att ge det möjlighet att verkligen ge resultat, så ingenting av allt jag experimenterat med och utforskat, har förkastats efter enstaka ansträngningar.
Jag har snart sagt provat allt och som tidigare skrivet, jag säger sällan nej till nya förslag, såvida jag inte redan har provat det och gjort flera försök.
Men, i ärlighetens namn, somligt har varit alldeles för kostsamt och av den anledningen har vissa förslag och idéer hamnat i ”soppåsen”! Det finns alltid de som skor sig på andra människors försök att hitta mjukheten i livet och vägen till ett bättre mående.

Så… Jag har druckit avkok på bland annat Björkaska, Ingefära och/eller Vitlök.
Jag har druckit Spirulina, Vetegräs och Alger.
Jag har druckit buljonger, ”andligt vatten” och jag har dansat frigörande dans, fått handpåläggning, mediterat med kristaller, och jag har provat djupandning och primalskrik. Jag har provat på magneter och kallbad, och jag har fått förbön, gått regelbundet i kyrkan och jag har testat gestalt-terapi och omvärderande-samtal.
Jag har fastat, genomgått själsliga och renande bad och jag har provat på andliga resor och även haft detoxperioder, för kroppens inre välmående, för att på så sätt skapa balans i tarmfloran, eftersom det skulle kunna ha betydelse för hjärnans signalsubstanser och synapser.
Och varje morgon, fortfarande, använder jag mig av guidade meditationer och jag skriver ner positiva affirmationer i ett block på vardagsrumsbordet, för jag behöver leda tankarna i en positivare riktning!
I samma block skriver jag ner mina tacksamhets-listor till kvällen och i samma skrivhäfte skriver jag ner tankar och funderingar, som oftast blir till blogginlägg och ibland till amatörpoesi och dikter… Allt för att skapa en bättre attityd till mig själv och för att hindra negativiteten från att ta överhanden!

Någon tycker att det handlar om inställning och attityd; ”Om du bara ändrar attityd och försöker att tänka annorlunda, mer positivt, så förändras inställningen och känslan till livet”.
Någon annan anser att jag livnär mig på mitt taskiga mående och ytterligare någon känner att jag tycks må bra av att må riktigt jävla dåligt.
Oavsett så landar det i mitt knä och indirekt så åsyftas att jag får ”skylla mig själv” som mår så som jag gör, eftersom jag inte ”tar tag i livet” eller ”tar mig i kragen”…
Det är mitt eget fel, kan man tyda mellan raderna, att jag på grund av min taskiga inställning till livet, fuckat upp mitt mående eller rent av trivs med det!
Jag har fullständigt kört fast!
Jag trivs och frodas!
Jag gottar mig i mitt kladdiga liv och trivs alldeles utmärkt i mina depressioner…

Jag upplever att jag har gjort, och gör, mängder med försök, för att komma upp på banan igen och för att återta livet.
Jag känner att jag delar med mig av flera nyanser och perspektiv på psykiatrin, vården, mig själv och min tillvaro.
Jag tycker, om än något partiskt förstås, att jag är en jäkel på att ta hand om mig, göra det bästa med förutsättningarna som finns, och att jag alltid gör så gott jag förmår.
Jag har perioder av ett bättre mående, när jag har mitt accepterade normalläge av nedstämdhet, som Dystymi innebär, och som jag inte kommer bort ifrån, men det tycks förbises och ignoreras!?
Jag försöker att ta till mig av det andra skriver, tycker och känner, när jag blottlägger mina försök och ansträngningar för en bättre tillvaro, och jag tänker till och tänker efter, för det kan ge mig någonting och faktiskt vara konstruktivt!
Jag anser att jag är villig till förändring och att jag är inkännande och öppen för nya utmaningar och förslag.
Men… ”Jag kan ha fel! Jag kan ha fel”! Jag kan ha fel”!

Det skulle kunna vara så att jag är en bekräftelsetorsk och att jag behöver uppmärksamheten? Jag tänker efter…
Kanske är det så att jag faktiskt har en mindre bra inställning till livet och att jag frodas och gottar mig i min psykiska ohälsa?
Kan det vara så att jag trivs i min nedstämdhet, blivit så van vid det, att jag kört fast och inte vill ta mig ur?
Jag kanske vill må dåligt och ”drar växlar på min psykiska ohälsa”?
Det kanske till och med är så att psykiatrin och psykologen mjölkar mig på pengar och inte alls är villiga att hjälpa mig tillrätta?
Jag tänker efter…
Bekräftelsetorsk. Känslomonster.
Jag är en ”må-dåligt-narkoman”…

Jag har varit en fullt fungerande människa. Jag har haft prestigefyllda yrken, eget företag som hudterapeut och jag har varit en människa som tagit hand om andra människor i olika serviceyrken. Jag har varit exceptionellt och förbannat bra på det!
Jag har varit social, extrovert och tillgängligt sällskaplig, men egentligen har jag bara följt normer, förväntningar och samhällsstrukturer, eftersom min person egentligen tillhör en mer introvert och sluten kategori av människor.
Jag har tagit på mig en roll, som blev för stor för mig att bära upp, helt enkelt. Dramatens stora scen! Jag är inte stöpt i den formen!

Jag har alltid haft en svårmodig personlighet, alltid sökt och letat efter svar på meningen med livet. Jag har alltid varit rädd, orolig och djuplodad. ”Du tänker för mycket”!
Min första svåra depression hade jag redan i tidiga tonåren. Min kontakt med psykiatrin hade jag redan under mina tidiga uppväxtår, för jag fungerade inte som människa, någonting misstämde och gnisslade fel. Det som var fel, skulle ju rättas till!
Och ändå har jag ångat på, gjort det som jag och andra har förväntat sig av mig, för jag ville ju så gärna vara ”som alla andra”; Lyckad, framgångsrik, samhällsproduktiv och välanpassad.
Men att vara någon som man egentligen inte är, kostar på. Att spela teater och försöka att isolera sin egentliga person, blir ansträngande.
Att var någon och någonting som man egentligen inte är skapad för, håller aldrig i längden. Till slut kommer det ifatt, ens rätta och sanna personlighet, och då… då kraschlandar man och man behöver komma ikapp sig själv och försöka att hitta tillbaka till ursprunget och ens rätta sanna natur…
Vilsenhet. Förvirring. Personlighetskris.

Jag skriver det igen, men jag är en schysst, bra och insiktsfull människa! Jag är en livsmedveten och livsduglig man, oavsett om jag tycks belysa det motsatta…
Somligt är som det är, i livet; svårt att förstå, svårt att få rätsida och ordning på, emedan annat får man lov att försöka ta itu med och göra någonting åt, oavsett om det fungerar eller inte! Huvudsaken är att man försöker och gör så gott man kan, utifrån sina egna förutsättningar.

”Jag är villig till förändring”.
”Jag uppskattar och tycker om mig själv”.
”Jag är insiktsfull och livsmedveten”.
”Jag är god nog”…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bild; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s