Gubbjogga.
Jag kallar det för det, min joggingrunda.
Fem kilometer. Under fyrtio minuter.
Det går inte riktigt lika bra, som i början av året, men det blir gjort några dagar i veckan.
Tidigare joggade jag över en mil, på en dryg timme. Det blir sämre och sämre… med lungorna.
Jag joggar inte för att hålla vikten.
Jag har inte behov, eller ens lusten, att kämpa för att vara smal och smärt längre. Jag är femtio år! Vem orkar?
För några veckor sedan klev jag in i ”dö’halvan”, och med åren kommer man närmre den personen man önskar att vara, har jag hört… Så… jag bryr mig mindre om midjan, numer. Orkar inte späka mig!
Men, jag vill leva så bra jag kan. Ställa saker och ting tillrätta. Fixa det som blivit lite trasigt.
Jag äter sund och schysst mat.
Jag styrketränar och är ganska bra på att vara rädd om mig, så det får vara gott nog…
Det handlar mer om hälsan, numer. Att jag börjar bli äldre, som sagt.
Det handlar om att jag har förstört mina lungor med cigaretter och nikotin.
Det handlar om att jag har missbrukat alkohol, förstört min kropp med droger och att jag misshandlat min fysik på så många olika destruktiva sätt, sedan min ungdom… Jag vill försöka att laga det som blivit lite fel och trasigt!
”Nu går det bara utför”, sa jag till en väninna, när jag fyllde femtio. ”Vid femtio är man närmre döden än livet”.
”Du”, sa hon, ”utförsbacken började redan vid trettiofem, grattis till oss, OCH det finns massor med år till att leva, så lägg ner det där”…
Och mina lungor…
Vem tänkte på dem för trettiofem år sedan, när man köpte sig lite kaxighet och coolhet, med en cigg i mungipan?
Inte f*n händer det mig! Inte blir jag sjuk… Varför skulle jag bli..? Lite nonchalant sa man till dem som påpekande det livsfarliga med att röka; ”Sk*t i det du”!
Vid tjugo är man ju nästintill odödlig. Man vet inte riktigt om sin egen dödlighet! Man drar i sig nikotin och tjära av bara farten och tycker att man är ascool!
Vid femtio har man insett att man kommer att dö en dag och då får man lov att göra om och göra rätt! För vem vill möta döden svårt sjuk och sakta, sakta, kvävas till döds…
Man får helt enkelt försöka att göra nytt, annorlunda och mer rätt! Vara mer rädd om sig… Ta hand om sig på bästa sätt och göra vad man kan för att må bra och bättre.
Jag började röka vid femton.
Vid fyrtiofem hade jag utvecklat KOL.
Jag slutade röka för två och ett halvt år sedan, när jag upptäckte att konditionsträningen inte fungerade längre. När det blev jobbigt att gå i trapphuset hemma, insåg jag att någonting var fullständigt generalfel. Och mycket riktigt…
Skadan är redan gjord, men det finns några saker man kan göra! Det finns några val att välja mellan och det är att sluta röka och försöka att förhindra ett aggressivt sjukdomsförlopp, eller strunta i det, fortsätta att dra i sig sk*ten, som om ingenting har hänt och bara låtsas som om allting är bra och under kontroll.
Jag valde det tidigare alternativet. Mer motion. Mer konditionsträning och styrketräning. Det är ett måste!
Numer handlar det inte om vad jag vill, för vill jag verkligen jogga och träna, utan om vad jag faktiskt måste göra. Jag måste sköta min motion och styrketräning för att hålla sjukdomsförloppet på en så långsam nivå som jag bara kan. Så är det bara!
Nåväl…
På vägen hem, från min gubbjogging, behövde jag handla mat. Lite sallad, ägg och grönsaker. Sådant som fort tar slut hemma hos mig.
Utanför entrén till min Ica-butik stod ett gäng tonåringar, i runda svängar femton, sexton, år. Alla i det ”tuffa gänget” stod och rökte. Marlboro förstås. Röda. Paketet vandrade mellan dem och alla var med i leken; ”Låtom oss få KOL eller Cancer och sakta, sakta, dö”…
Jag stod och betraktade dem en stund. Tittade på dem, beundrade deras märkeskläder och snygga gympaskor, försökte utröna; ”Who’s the Boss”? Vem av alla dessa ungdomar, var ”leader of the pack”? Vem ville alla de andra imponera på?
I alla fulla fall…
Jag blev så jä*la arg. Kokade. Jag blev så förbannad att jag ville säga något! Jag ville göra något! Farbror ville ta dem i öronen, visa sin medhavda inhalator och förklara att det blir riktigt illa om några år! Ge det lite tid så… Det händer ganska ofta att jag ”går igång”, blir förbannad, när jag ser unga människor röka och dra i sig en massa gifter till ingen som helst nytta, utan bara för att köpa sig ett ögonblick av kaxighet och coolhet bland andra coola ungdomar. Men det som är så bra med mig, är min självbehärskning och min självkontroll. Det som är så bra med mig, är att jag minns! Jag har ett bra komihåg från min tidiga ungdom och jag VET att det inte är någon idé. Förmodligen skulle de kalla mig gubbejä*el, och det klarar jag så bra själv, så nej tack, jag avstår! Antagligen skulle de ha sagt, som jag själv gjorde; ”Sk*t i det du, sköt dig själv”! Men det kliar i mig, av frustration. Det river runt i huvudet, för jag vill så gärna vråla; ”Begriper ni inte? Ni kommer att få ångra den där lättköpta attityden av idiotisk coolhet och tuffhet! Det finns inget kaxigt med lungsjukdomar och en kropp som sakta, sakta ger upp, för att man som ung försökte tillförskansa sig en cool plats i hierarkin bland andra coola, i en grupp”… Men, som sagt, jag gör inget, jag säger inget, utan går in i och handlar det jag behöver och går hem igen. Jag sköter mig själv och sk*ter i andra! Tragiskt!
Väl hemma måste jag ta min medicin, lugna ner mig och boka en ny tid för Spirometriundersökning, för det har förvärrats, lungkapaciteten och det har blivit svårare att andas…
Förbannade cigaretter! Förbannade osäkerhet, som gjorde att jag önskade en plats bland andra, och tog genvägen genom nikotin och tjära. Jamen’ så dumt!
Hur når man dem, som fortfarande är unga och rökare, grubblar jag över?
Vad ska man göra, och hur, för att få dem som fortfarande röker, att förstå den faktiska faran med cigaretter?
Jag ångrar mig djupt, att jag började röka, när jag tänker på det! Blir förbannad faktiskt!
Men… huvudsaken är att jag valde bort cigaretterna och att jag gör vad jag kan, för att må bättre och laga det som repareras kan!
Det är liksom ingen idé att ångra sådant som man redan har gjort! Skadan är ju redan skedd, så man får göra vad man kan för att må bättre och tillförskansa sig ett hälsosammare liv!
På’t bara!
Ta hand om dig, därute i vida världen och cyberrymden, så gör jag mitt bästa från min vrå av världen / Arthur
(Foto/Bild; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 