Och mina lungor… Vem tänkte på dem för trettiofem år sedan, när man köpte sig lite kaxighet och coolhet, med en cigg i mungipan?

Gubbjogga.
Jag kallar det för det, min joggingrunda.
Fem kilometer. Under fyrtio minuter.
Det går inte riktigt lika bra, som i början av året, men det blir gjort  några dagar i veckan.
Tidigare joggade jag över en mil, på en dryg timme. Det blir sämre och sämre… med lungorna.

Jag joggar inte för att hålla vikten.
Jag har inte behov, eller ens lusten, att kämpa för att vara smal och smärt längre. Jag är femtio år! Vem orkar?

För några veckor sedan klev jag in i ”dö’halvan”, och med åren kommer man närmre den personen man önskar att vara, har jag hört… Så… jag bryr mig mindre om midjan, numer. Orkar inte späka mig!
Men, jag vill leva så bra jag kan. Ställa saker och ting tillrätta. Fixa det som blivit lite trasigt.
Jag äter sund och schysst mat.
Jag styrketränar och är ganska bra på att vara rädd om mig, så det får vara gott nog…
Det handlar mer om hälsan, numer. Att jag börjar bli äldre, som sagt.
Det handlar om att jag har förstört mina lungor med cigaretter och nikotin.
Det handlar om att jag har missbrukat alkohol, förstört min kropp med droger och att jag misshandlat min fysik på så många olika destruktiva sätt, sedan min ungdom… Jag vill försöka att laga det som blivit lite fel och trasigt!

”Nu går det bara utför”, sa jag till en väninna, när jag fyllde femtio. ”Vid femtio är man närmre döden än livet”.
”Du”, sa hon, ”utförsbacken började redan vid trettiofem, grattis till oss, OCH det finns massor med år till att leva, så lägg ner det där”…

Och mina lungor…
Vem tänkte på dem för trettiofem år sedan, när man köpte sig lite kaxighet och coolhet, med en cigg i mungipan?
Inte f*n händer det mig! Inte blir jag sjuk… Varför skulle jag bli..? Lite nonchalant sa man till dem som påpekande det livsfarliga med att röka; ”Sk*t i det du”!
Vid tjugo är man ju nästintill odödlig. Man vet inte riktigt om sin egen dödlighet! Man drar i sig nikotin och tjära av bara farten och tycker att man är ascool!
Vid femtio har man insett att man kommer att dö en dag och då får man lov att göra om och göra rätt! För vem vill möta döden svårt sjuk och sakta, sakta, kvävas till döds…
Man får helt enkelt försöka att göra nytt, annorlunda och mer rätt! Vara mer rädd om sig… Ta hand om sig på bästa sätt och göra vad man kan för att må bra och bättre.

Jag började röka vid femton.
Vid fyrtiofem hade jag utvecklat KOL.
Jag slutade röka för två och ett halvt år sedan, när jag upptäckte att konditionsträningen inte fungerade längre. När det blev jobbigt att gå i trapphuset hemma, insåg jag att någonting var fullständigt generalfel. Och mycket riktigt…
Skadan är redan gjord, men det finns några saker man kan göra! Det finns några val att välja mellan och det är att sluta röka och försöka att förhindra ett aggressivt sjukdomsförlopp, eller strunta i det, fortsätta att dra i sig sk*ten, som om ingenting har hänt och bara låtsas som om allting är bra och under kontroll.
Jag valde det tidigare alternativet. Mer motion. Mer konditionsträning och styrketräning. Det är ett måste!
Numer handlar det inte om vad jag vill, för vill jag verkligen jogga och träna, utan om vad jag faktiskt måste göra. Jag måste sköta min motion och styrketräning för att hålla sjukdomsförloppet på en så långsam nivå som jag bara kan. Så är det bara!

Nåväl…
På vägen hem, från min gubbjogging, behövde jag handla mat. Lite sallad, ägg och grönsaker. Sådant som fort tar slut hemma hos mig.
Utanför entrén till min Ica-butik stod ett gäng tonåringar, i runda svängar femton, sexton, år. Alla i det ”tuffa gänget” stod och rökte. Marlboro förstås. Röda. Paketet vandrade mellan dem och alla var med i leken; ”Låtom oss få KOL eller Cancer och sakta, sakta, dö”…
Jag stod och betraktade dem en stund. Tittade på dem, beundrade deras märkeskläder och snygga gympaskor, försökte utröna; ”Who’s the Boss”? Vem av alla dessa ungdomar, var ”leader of the pack”? Vem ville alla de andra imponera på?
I alla fulla fall…
Jag blev så jä*la arg. Kokade. Jag blev så förbannad att jag ville säga något! Jag ville göra något! Farbror ville ta dem i öronen, visa sin medhavda inhalator och förklara att det blir riktigt illa om några år! Ge det lite tid så… Det händer ganska ofta att jag ”går igång”, blir förbannad, när jag ser unga människor röka och dra i sig en massa gifter till ingen som helst nytta, utan bara för att köpa sig ett ögonblick av kaxighet och coolhet bland andra coola ungdomar. Men det som är så bra med mig, är min självbehärskning och min självkontroll. Det som är så bra med mig, är att jag minns! Jag har ett bra komihåg från min tidiga ungdom och jag VET att det inte är någon idé. Förmodligen skulle de kalla mig gubbejä*el, och det klarar jag så bra själv, så nej tack, jag avstår! Antagligen skulle de ha sagt, som jag själv gjorde; ”Sk*t i det du, sköt dig själv”! Men det kliar i mig, av frustration. Det river runt i huvudet, för jag vill så gärna vråla; ”Begriper ni inte? Ni kommer att få ångra den där lättköpta attityden av idiotisk coolhet och tuffhet! Det finns inget kaxigt med lungsjukdomar och en kropp som sakta, sakta ger upp, för att man som ung försökte tillförskansa sig en cool plats i hierarkin bland andra coola, i en grupp”… Men, som sagt, jag gör inget, jag säger inget, utan går in i och handlar det jag behöver och går hem igen. Jag sköter mig själv och sk*ter i andra! Tragiskt!

Väl hemma måste jag ta min medicin, lugna ner mig och boka en ny tid för Spirometriundersökning, för det har förvärrats, lungkapaciteten och det har blivit svårare att andas…
Förbannade cigaretter! Förbannade osäkerhet, som gjorde att jag önskade en plats bland andra, och tog genvägen genom nikotin och tjära. Jamen’ så dumt!

Hur når man dem, som fortfarande är unga och rökare, grubblar jag över?
Vad ska man göra, och hur, för att få dem som fortfarande röker, att förstå den faktiska faran med cigaretter?
Jag ångrar mig djupt, att jag började röka, när jag tänker på det! Blir förbannad faktiskt!
Men… huvudsaken är att jag valde bort cigaretterna och att jag gör vad jag kan, för att må bättre och laga det som repareras kan!
Det är liksom ingen idé att ångra sådant som man redan har gjort! Skadan är ju redan skedd, så man får göra vad man kan för att må bättre och tillförskansa sig ett hälsosammare liv!
På’t bara!

Ta hand om dig, därute i vida världen och cyberrymden, så gör jag mitt bästa från min vrå av världen / Arthur

(Foto/Bild; Arthur)

Ett projekt för regniga dagar, tänkte jag, att städa klädkammaren.

Ett projekt för regniga dagar, tänkte jag, att städa klädkammaren.
En evighetsröra, därinne. Ett mindre kaos!
Saker, prylar och kläder, i ett enda gytter.
Skamvrån, kan man kalla det.
Ett virrvarr och baksidan av mitt mer ordningsamma jag.
Väldigt mycket: Inte jag!

Det har regnat en hel del. Mycket höstrusk, mörka dagar och ännu mer regn… Har det blivit gjort? Nope! Det kom liksom annat i vägen! Det gör det hela tiden, kommer viktigare saker i vägen!
Blir det gjort idag? Not!
Det blir sol, vackrare väder och jag ska ut och ta en joggingtur, så jag hinner inte idag heller… Sorry!
Klädkammaren får vänta, till en annan dag, då det regnar… Kanske, eventuellt, möjligen…

Frågan är, numer, vad som hände egentligen OCH vad som döljer sig därinne, ja’ förutom Monstrets, kattens, gömställe?
OCH: Exakt hur mycket katthår kan en katt fälla, utan att bli hårlös, är ytterligare en fråga jag ställer mig? Det finns nämligen katthår därinne, till en hel katt!
Jag tänker ta reda på det, fast inte idag…

Ta hand om er, därute i Söndagsbruset, själv ska ju ut i höstsolen och njuta! 🍂🍁

På återläsande och väl mött / Arthur

(Foto/Bild: Arthur)

Någon annan anser att jag livnär mig på mitt taskiga mående och ytterligare någon känner att jag tycks må bra av att må riktigt jävla dåligt.

Bekräftelsetorsk. Känslomonster.
Jag är en ”må-dåligt-narkoman”…

Jag känner att jag måste få ge en tydlig och mer klar bild av mina texter, min person och varför jag skriver om det jag gör. Psykisk Ohälsa.
Jag tycker att jag behöver vara mer begriplig, kring varför jag hela tiden tycks vilja berätta och beskriva om svårigheterna med att vara människa, ibland, och hur det är att leva med Dystymi och diagnoser.

Det har aldrig varit mitt syfte att fylla på mitt ”tyck-synd-om-mig-konto” eller gödsla mitt mindre bra mående, med mina inlägg och texter.
Det har heller aldrig varit mitt ändamål och syfte, när jag berättar och skriver om min psykiska ohälsa, att kladda runt i sympatier och ömmande ömkande kommentarer.
Naturligtvis har jag svårigheter med att vara objektiv och se på mig själv med distans och med andras ”glasögon”, men jag känner att jag har en insiktsfull, medveten och kanske till och med inspirerande synvinkel, på mycket av det jag skriver och återberättar.

Jag vill och försöker, naivt och förmodligen förmätet av mig, att skapa en attitydförändring till psykisk ohälsa och få människor att öppna upp och börja prata om det som är svårt, mörkt och ibland icke botbart.
Jag vill påvisa att det fungerar att leva och vara människa, även då det tycks omöjligt att finna bot och bättring och en mening med livet.
Jag upplever inte att jag frodas, blomstrar och livnär mig på att må dåligt, vara depressiv och svårmodig.
Jag tycker inte heller att jag, på något sätt, mår bra av och ”gottar mig i” att invänta ”tyck-synd-om-mig-kommentarer”, eller att jag skulle få en kick av det.
Känslonarkoman, är ett ord som använts.

Jag bjuder in till, anser jag själv, hur det är att vara en människa som lever i en tillvaro med kronisk depression och nedstämdhet, och hur jag försöker att hitta lösningar, möjligheter och nyckeln till ett bättre liv och mående.
Och jag gör det, och har gjort det under ganska många år nu, för att dela med mig av flera olika alternativ och för att ge andra medmänniskor hopp, insikter och kanske, kanske, lite mod.
För någon skingrar jag ensamheten.
Jag beskriver mina svårigheter och mina,  ibland, komplexa personlighetsdrag, för att det är långt mer trassligt än vad många tycks förstå.
Jag har tillskrivits epitet som ”bekräftelsetorsk” och ”känslomonster”.
Jag är en ”må-dåligt-narkoman”, som likt mögelsvampens sporer, livnär mig på andras medlidande och sympatier.

Jag kämpar som fan!
Krigar, trasslar och försöker.
Jag har skrivit om det otaliga gånger, spaltmeter faktiskt, och ändå upprörs några få över att jag inte kan ta till mig konkreta och påtagliga förslag som de erbjuder mig.
Några få blir arga, ber mig att; ”Fan, ta tag i ditt liv”, och någon annan blir riktigt irriterad för att jag inte tycks lyssna och inte är mottaglig och behöver; ”Ta mig i kragen och ändra min attityd”!
Jag känner mig missförstådd och tänker att om det vore så enkelt, så är psykisk ohälsa sjäkvbedrägeri och bara inbillning, och egentligen väldigt enkelt att ”bota”!

Jag kan helt ärligt berätta att jag har provat på det mesta, för att kunna trassla mig ur vemodsträsket och nedstämdheten, men mycket av det jag undersöker och företar mig, har varit ganska resultatlöst.
Jag säger sällan nej till förslag och rekommendationer som andra ger mig! Jag känner att jag har givit mig på saker som i andras ögon kan verka vara rena dumheterna, men jag försöker, experimenterar och jag provar igen.
Somligt har blivit kvar hos mig, som kosten, meditation, yoga, styrketräning och motion, emedan annat har förkastas och hamnat på hyllan.
Jag har alltid givit mina försök och nya tilldelade uppslag tid, för att ge det möjlighet att verkligen ge resultat, så ingenting av allt jag experimenterat med och utforskat, har förkastats efter enstaka ansträngningar.
Jag har snart sagt provat allt och som tidigare skrivet, jag säger sällan nej till nya förslag, såvida jag inte redan har provat det och gjort flera försök.
Men, i ärlighetens namn, somligt har varit alldeles för kostsamt och av den anledningen har vissa förslag och idéer hamnat i ”soppåsen”! Det finns alltid de som skor sig på andra människors försök att hitta mjukheten i livet och vägen till ett bättre mående.

Så… Jag har druckit avkok på bland annat Björkaska, Ingefära och/eller Vitlök.
Jag har druckit Spirulina, Vetegräs och Alger.
Jag har druckit buljonger, ”andligt vatten” och jag har dansat frigörande dans, fått handpåläggning, mediterat med kristaller, och jag har provat djupandning och primalskrik. Jag har provat på magneter och kallbad, och jag har fått förbön, gått regelbundet i kyrkan och jag har testat gestalt-terapi och omvärderande-samtal.
Jag har fastat, genomgått själsliga och renande bad och jag har provat på andliga resor och även haft detoxperioder, för kroppens inre välmående, för att på så sätt skapa balans i tarmfloran, eftersom det skulle kunna ha betydelse för hjärnans signalsubstanser och synapser.
Och varje morgon, fortfarande, använder jag mig av guidade meditationer och jag skriver ner positiva affirmationer i ett block på vardagsrumsbordet, för jag behöver leda tankarna i en positivare riktning!
I samma block skriver jag ner mina tacksamhets-listor till kvällen och i samma skrivhäfte skriver jag ner tankar och funderingar, som oftast blir till blogginlägg och ibland till amatörpoesi och dikter… Allt för att skapa en bättre attityd till mig själv och för att hindra negativiteten från att ta överhanden!

Någon tycker att det handlar om inställning och attityd; ”Om du bara ändrar attityd och försöker att tänka annorlunda, mer positivt, så förändras inställningen och känslan till livet”.
Någon annan anser att jag livnär mig på mitt taskiga mående och ytterligare någon känner att jag tycks må bra av att må riktigt jävla dåligt.
Oavsett så landar det i mitt knä och indirekt så åsyftas att jag får ”skylla mig själv” som mår så som jag gör, eftersom jag inte ”tar tag i livet” eller ”tar mig i kragen”…
Det är mitt eget fel, kan man tyda mellan raderna, att jag på grund av min taskiga inställning till livet, fuckat upp mitt mående eller rent av trivs med det!
Jag har fullständigt kört fast!
Jag trivs och frodas!
Jag gottar mig i mitt kladdiga liv och trivs alldeles utmärkt i mina depressioner…

Jag upplever att jag har gjort, och gör, mängder med försök, för att komma upp på banan igen och för att återta livet.
Jag känner att jag delar med mig av flera nyanser och perspektiv på psykiatrin, vården, mig själv och min tillvaro.
Jag tycker, om än något partiskt förstås, att jag är en jäkel på att ta hand om mig, göra det bästa med förutsättningarna som finns, och att jag alltid gör så gott jag förmår.
Jag har perioder av ett bättre mående, när jag har mitt accepterade normalläge av nedstämdhet, som Dystymi innebär, och som jag inte kommer bort ifrån, men det tycks förbises och ignoreras!?
Jag försöker att ta till mig av det andra skriver, tycker och känner, när jag blottlägger mina försök och ansträngningar för en bättre tillvaro, och jag tänker till och tänker efter, för det kan ge mig någonting och faktiskt vara konstruktivt!
Jag anser att jag är villig till förändring och att jag är inkännande och öppen för nya utmaningar och förslag.
Men… ”Jag kan ha fel! Jag kan ha fel”! Jag kan ha fel”!

Det skulle kunna vara så att jag är en bekräftelsetorsk och att jag behöver uppmärksamheten? Jag tänker efter…
Kanske är det så att jag faktiskt har en mindre bra inställning till livet och att jag frodas och gottar mig i min psykiska ohälsa?
Kan det vara så att jag trivs i min nedstämdhet, blivit så van vid det, att jag kört fast och inte vill ta mig ur?
Jag kanske vill må dåligt och ”drar växlar på min psykiska ohälsa”?
Det kanske till och med är så att psykiatrin och psykologen mjölkar mig på pengar och inte alls är villiga att hjälpa mig tillrätta?
Jag tänker efter…
Bekräftelsetorsk. Känslomonster.
Jag är en ”må-dåligt-narkoman”…

Jag har varit en fullt fungerande människa. Jag har haft prestigefyllda yrken, eget företag som hudterapeut och jag har varit en människa som tagit hand om andra människor i olika serviceyrken. Jag har varit exceptionellt och förbannat bra på det!
Jag har varit social, extrovert och tillgängligt sällskaplig, men egentligen har jag bara följt normer, förväntningar och samhällsstrukturer, eftersom min person egentligen tillhör en mer introvert och sluten kategori av människor.
Jag har tagit på mig en roll, som blev för stor för mig att bära upp, helt enkelt. Dramatens stora scen! Jag är inte stöpt i den formen!

Jag har alltid haft en svårmodig personlighet, alltid sökt och letat efter svar på meningen med livet. Jag har alltid varit rädd, orolig och djuplodad. ”Du tänker för mycket”!
Min första svåra depression hade jag redan i tidiga tonåren. Min kontakt med psykiatrin hade jag redan under mina tidiga uppväxtår, för jag fungerade inte som människa, någonting misstämde och gnisslade fel. Det som var fel, skulle ju rättas till!
Och ändå har jag ångat på, gjort det som jag och andra har förväntat sig av mig, för jag ville ju så gärna vara ”som alla andra”; Lyckad, framgångsrik, samhällsproduktiv och välanpassad.
Men att vara någon som man egentligen inte är, kostar på. Att spela teater och försöka att isolera sin egentliga person, blir ansträngande.
Att var någon och någonting som man egentligen inte är skapad för, håller aldrig i längden. Till slut kommer det ifatt, ens rätta och sanna personlighet, och då… då kraschlandar man och man behöver komma ikapp sig själv och försöka att hitta tillbaka till ursprunget och ens rätta sanna natur…
Vilsenhet. Förvirring. Personlighetskris.

Jag skriver det igen, men jag är en schysst, bra och insiktsfull människa! Jag är en livsmedveten och livsduglig man, oavsett om jag tycks belysa det motsatta…
Somligt är som det är, i livet; svårt att förstå, svårt att få rätsida och ordning på, emedan annat får man lov att försöka ta itu med och göra någonting åt, oavsett om det fungerar eller inte! Huvudsaken är att man försöker och gör så gott man kan, utifrån sina egna förutsättningar.

”Jag är villig till förändring”.
”Jag uppskattar och tycker om mig själv”.
”Jag är insiktsfull och livsmedveten”.
”Jag är god nog”…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bild; Arthur)